Ökad rovdjursstam eller lönsam rennäring

Svensk rovdjurspolitik är framgångsrik, om man ser det med statens ögon. Rovdjursstammarna växer och renen, som är den huvudsakliga rovdjursfödan, kostade staten bara 60 miljoner kronor under 2008 i ersättningar till samebyarna. Samtidigt är svensk rovdjurspolitik förödande och hotar att leda till kollaps, om man ser det med rennäringens ögon. De växande rovdjursstammarna dödar fler renar än de som går till slakt och statens ersättning täcker knappt en femtedel av skadorna.

En växande rovdjursstam eller en tryggad och lönsam rennäring är den frågeställning som regering och riksdag har att ta ställning till inför ett beslut om morgondagens rovdjurspolitik.
Rennäringens rovdjursförluster uppgår till minst 60 000 renar, vilket är lika högt som hela näringens slaktuttag. Sametinget har därför begärt en ökning av statens rovdjursersättning till 145 miljoner kronor för att ersätta de direkta rovdjursförlusterna och ytterligare 82 miljoner för de merkostnader som rovdjuren orsakar.

Sametingets ersättningsberäkningar baserar sig på dels officiella rovdjursantal i renskötselområdet och tillgänglig kunskap och forskning. Beloppet för rovdjursdödade renar utgår ifrån den ersättning som Banverket lämnar för varje tågdödad ren, det vill säga 2 957 kronor (2008).
Sametinget har också tagit hänsyn till det faktum att en ökad rovdjurstäthet leder till merkostnader i form av en ökad arbetsinsats och ökad användning av motorfordon som en följd av att renarna sprids ut över större områden. Ytterligare en viktig faktor är de negativa konsekvenserna för avelsarbetet i renhjorden när utvalda livrenar dödas.

Professor i renskötsel Öje Danell vid Sveriges lantbruksuniversitet har i sina kalkyler visat att de fem stora rovdjuren, varg, järv, lo, björn och kungsörn, dödade mellan 59000–64000 renar under 2008. Det motsvarar 23-24 procent av hela vinterrenhjorden (renantal efter slakt) på 260000 renar. Mest river lo och järv för vilka renen är det huvudsakliga bytet. Det här innebär att en renskötsel utan rovdjursförluster skulle kunna ge ett årligt slaktutag på mer än 150000 renar att jämföra med dagens dryga 60000 renar. Att konsekvensen blir så stor beror på att renar inte bara dödas, det föds också över 30 000 färre kalvar på grund av störd åldersstruktur i renhjorden och att fler kalvar dör för att de blir moderlösa.

Vad som är ännu värre, enligt professor Öje Danells beräkningar, är att renstammen är mycket nära en kollaps på grund av de ökade rovdjursskadorna. Utan andra störningar kan en kollaps förväntas när predationen (rovdjursdödade renar) överstiger 22-23 % av vinterstammen eller ca 58 000 dödade renar. Det som då händer i renhjorden är att det inte längre finns något överskott av honkalvar som ersätter de vuxna hondjur/vajor som slaktats eller dött. När överskottet saknas börjar renstammen att minska. Rovdjurstrycket ökar då relativt sett ännu mera och kollapsen accelererar. Den här typen av kollapser kan utlösas lokalt betydligt tidigare, till exempel på grund av dåliga betesår, vid lokala variationer i rovdjurantal eller genom att renägare ger upp och slaktar sina djur.

Svensk rovdjurspolitik är med andra ord så ”framgångsrik” att rovdjurens beskattning av den svenska renstammen nu är lika stor som den samlade renköttproduktionen. De växande rovdjursstammarna hotar att äta upp råvaran för såväl rennäringen som sin egen existens.
Ställd inför frågan, ska renkött i huvudsak vara rovdjursföda eller livsmedel, uppfattar sannolikt de flesta frågan som retorisk och svaret borde vara självklart. Men verkligheten är en annan. Mer än hälften av lokalt producerad, ekologisk och högkvalitativ matråvara går till rovdjursföda.

Mera om de fem stora rovdjuren kan du läsa om du klickar dig vidare i vänsterspalten.

Nils Gustav Labba