Jojken är minnets tradition

Den gamla samiska sångstilen utgör den äldsta musikformen i Europa, sägs det. Jojken har inte alltid varit uppskattad som musikform. Det fanns en tid när den inte ens kallades musik.

Redan 1609 meddelar den dansk-norska kungen Christian IV, att den som utövar samiska trolldomskonster ska dömas till döden. Kyrkan har betraktat jojk som trolldomskonst, ända fram till våra dagar. Fortfarande lever människor som anser att man inte ska jojka i en kyrka. Många samer har inte heller lärt sig jojka, eftersom det har setts som syndigt.  

Jojkandet är det samiska sättet att sjunga. Det västerländska sättet att sjunga heter lavlodh.

Social funktion
Personjojken är den del av traditionen som klarat sig bäst i mötet med den västerländska kulturen. Förr i tiden hade varje människa en jojk. De flesta har flera, som utvecklas samtidigt som människan växer och utvecklar sin personlighet. Man kan jojka döda släktingar, glömda platser och dramatiska händelser, för att de inte ska försvinna ur den gemensamma minnesbanken.

När det uppstår en konflikt mellan två personer, kan man uttrycka frustration genom att lägga in nedvärderande strofer i motpartens jojk. På samma sätt kan man uttrycka tillgivenhet genom att jojka den man håller kär.

Jojkens dialekter
Inom det samiska området finns tre huvudsakliga jojkdialekter. Den sydsamiska jojken kallas vuollie. Nordsamerna kallar sin jojk för luohti och skoltsamerna som finns i den östligaste delen av samernas bosättningsområde, har en egen tradition som kallas leu´dd. De östligaste samerna jojkar inte. Dom leu´ddar.

Jojkens filosofi
Den samiska världsåskådningen utgår från shamanismen. Men jojken skapas en känslomässig förbindelse mellan människa, djur och natur. Vi jojkar inte om något, som man gör när man sjunger. Vi säger att vi jojkar något. Då blir vi en del av det vi jojkar.

”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.” (Johan Turi 1917)