Namnen som inte dög i kyrkböckerna

Bland samerna var det tradition att barnen fick namn efter döda släktingar. Man fick veta namnet genom att den döde visade sig i en dröm eller genom att rådfråga nåjden. De egenskaper som den döde haft i livet trodde man överfördes till barnet.

När kyrkan hade etablerat sig i det samiska området godkändes inte längre de samiska namnen, som ansågs hedniska. Istället tvingades samerna ge sina barn bibliska namn vid det kristna dopet. Men för samerna var det fortfarande viktigt att barnet fick ett samiskt namn efter en förfader. Så när man kom hem från kyrkan efter dopet hölls ännu en ritual där barnet fick sitt samiska namn. Sedan användes det svenska namnet aldrig mer i den samiska närmiljön. 

Däremot användes det i kontakten med främlingar. De samiska och svenska namnen representerade två identiteter som det var möjligt att byta emellan. På det sättet blev det lättare att existera både i den samiska och den svenska världen. Så småningom kom dock de kristna namnen att dominera i det samiska samhället. Då fick barnen kristna namn i samisk form.