Koloniseringen av Sápmi

Trots skattskrivning och tvångskristnande betraktades samerna som oberäkneliga av svenska staten. Deras rörlighet som nomader var hotfull och de kunde inte säkra statens anspråk på territoriet i norr.

För staten fanns då bara en utväg: svenska bönder borde flytta till ödemarken och odla upp den. En jordbrukande, bofast befolkning, visste man var man hade och gjorde att man kunde hävda territorialrätt till landet.

Hävda territorium
Intresset från svenskarna för att flytta norrut var dock svagt. Redan Gustav Vasa hade varit intresserad av att få folk att flytta till ödemarken i norr. Men det som på allvar väckte svenska statens intresse för att kolonisera lappmarken var upptäckten av silver i Nasafjäll 1634. När Sverige hade en silvergruva i lappmarken blev det än viktigare att hävda svenskt territorium.

Lappmarksplakatet
Hur skulle man då bära sig åt för att locka nybyggare norrut? Lösningen blev Lappmarksplakatet som kom 1673. Där stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut som soldat i krig. Det sistnämnda var säkert inte ett dåligt löfte, för vid den här tiden låg Sverige ofta i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan ansågs som väsentligt, stadgades att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning och inte heller ta upp mark på deras lappskatteland, utan bara på sådant land som ansågs som obrukat.

Samerna trängs undan
1695 förnyades Lappmarksplakatet. Nu underströks att nybyggarna skulle röja åker och äng och att överflödig svedjning inte fick förekomma. I Kemi lappmark hade nämligen inflyttningen av nybyggare medfört stora problem för samerna. Det var dit de flesta nybyggarna sökt sig och de svedjade marken där de drog fram. För samerna i Kemi lappmark var ännu jakt och fiske de viktigaste näringarna och svedjningen gjorde att viltet försvann. Samerna klagade vid tinget gång på gång och eftersom nämndemännen vid den här tiden fortfarande var samer fanns det förståelse för deras klagomål. Nybyggarna fick böter och tillsägelser att upphöra med svedjningen, men det hjälpte inte. Under de följande århundradena trängdes därför samerna i Kemi lappmark bort från sina marker.

Lappmarksreglementet
Så småningom förstod man från statligt håll att det var nödvändigt att klarlägga näringsfördelningen mellan nybyggare och samer. 1749 kom därför lappmarksreglementet. I det fastslogs att nybyggaren i första hand skulle ägna sig åt odling och kreaturshållning. För att han inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han inte ägna sig alltför mycket åt jakt, däremot hade han rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Jakt- och fiskerättigheterna sträckte sig i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna fick innehas på längre avstånd. Nu öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna.

Olika näringar
De styrande ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, fiske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel. I verkligheten gick det inte att livnära sig enbart på odling i det karga klimatet.

Konflikter
Fram till mitten av 1700-talet var samernas ställning fortfarande förhållandevis stark i lappmarken. I domstolstvister om marken med nybyggare vann samerna för det mesta. Renskötseln betraktades som en viktig näring vid sidan av nybyggarnas jordbruk och boskapsskötsel.

I takt med att fler nybyggare flyttade in ökade konflikterna. Samerna tvingades se på när nybyggarna slog sig ned på lappskatteland. Särskilt konflikter rörande fiskesjöar kom upp i tinget. Nybyggaren hade då slagit sig ned vid en samisk fiskesjö och den ursprunglige ägaren hade inte längre tillträde till sjön. Ofta var det inte tillräckligt att fiskesjön låg på samens skatteland. Samen kunde inte förhindra nybyggaren från att slå sig ned där. Nybyggarna i sin tur anklagade samerna för att låta sina renar riva ner höhässjor och trampa ner växtligheten. Efter mitten av 1700-talet förändrades myndigheternas syn på markrättigheter och samerna förlorade hädanefter allt oftare i domstolstvister med nybyggarna.