Staternas kamp börjar

När Sápmi på medeltiden på allvar drogs in i de omgivande staternas intressesfär betraktades landet som öde. Ingen stat fanns här, samerna levde ju i sijddasamhällen och hade ingen gemensam kung eller statsapparat. Var och en av nationalstaterna ville få kontroll över detta land och dess rikedomar. Under flera hundra år tvistade de om vem som egentligen hade rätten till landet i norr.

Territorieanspråk
Liksom i andra delar av världen har kyrkorna i Norden och Ryssland stöttat sina staters regeringar i deras strävan att ta makten i nya områden. I Guds namn tog de sig rätten att fördöma samernas tro. På så sätt understödde kyrkan staternas territorieanspråk i Sápmi. I Vadsö i Nordnorge uppfördes både en kyrka och en försvarsfästning i början av 1300-talet.

Mission
Kyrkan i Sverige inledde sin missionsverksamhet på allvar i början av 1600-talet, då kyrkor byggdes på flera platser i Sápmi. Kyrkans mål var att kristna de hedniska samerna. Svenska kronans avsikt var att utvidga Sveriges territorium åt norr. Karl IX ville komma åt det fiskrika Norra Ishavet och dess betydelse för handeln. För att visa grannländerna att här borde han ha företräde kallade han sig ”de lappar i Nordanlandens konung”.

Rätten till landet
Sverige tog visserligen upp skatt av samerna i området, men det räckte inte för att hävda rätten till landet, eftersom även Danmark/Norge och Ryssland tog upp skatt här. Det bästa sättet att kunna säga att landet var svenskt var om här bodde svenskar, men det var svårt att få svenskar att flytta hit. Och folket som redan bodde här, samerna, var varken svenskar, norrmän eller ryssar. Men om samerna kristnades och betalade skatt till svenska kronan kunde de räknas som svenska undersåtar och landet de bebodde kunde kallas svenskt.