För den oinvigde liknar den inhägnade kullen ett kaos. Mitt inne i myllret av råmandena, skrikande människor och springande renar, går Tomas Marakatt. Med händerna i ett stadigt grepp om lassot och en blick koncentrerad på renvajornas öron cirkulerar han runt och söker efter ett speciellt snitt. Ett halvt avkapat högeröra med ett vformat snitt i mitten och ett vänsteröra med gropliknande trappsteg. Det är öron som Tomas skulle känna igen även i sömnen.

Hundratals renar rusar över den steniga jorden som genom åren blivit nedtrampad av tiotusentals svarta klövar.Allt överröstas av de små kalvarnas desperata rop på mamma och vajornas ängsliga oro över sina små. Om du lyssnar tillräckligt länge på de tusentals råmandena, kan du höra att alla renar har sitt eget uttal och röst, precis som vi tvåbenta har. Lukten känns som ett mellanting av avföring och hund, men för renskötarna är den lika naturlig som doften av deras egen svett som frodats efter några timmars lassokastande. I år verkar gult vara innefärgen, men Tomas lasso är lila med en plastbit längst fram. Den har två hål som lassot träs igenom och bildar en ögla. Medan renvajorna söker sina kalvar, letar Tomas efter dem som har funnit och följer sin mor.

– Kalvmärkning är då man ser resultatet av höstens och vinterns jobb. Fast det är ingen semester precis, säger Tomas och torkar svetten från pannan. Tvåhundra meter bort, på andra sidan rengärdet, skriker Per-Ola Blind på samiska:
– Per-Anders, Per-Anders. Jag ser den. En kort man i medelåldern småspringer över rengärdet samtidigt som han aktar sig för att inte halka på de runda stenarna.
– Vad såg du, frågar Per-Anders Blind.
– Här är din bruna kalv, den som vi inte fångade för några timmar sedan. Och så är deras jakt igång. Det jagas även på andra håll. Lassot viner i luften. Någon bommar och någon är mitt i prick, runt halsen. Plötsligt fastnar Tomas blick. Hans stegrytm ökar och andetagen är koncentrerade. Ögonen är fästa på en brun kalv som är lite vitfärgad runt nosen.Vajan har det rätta snittet. Snabbt som blixten drar Tomas i den högra handen och gör sju öglor samtidigt som blicken är fastlåst vid målet. De bruna kängorna trampar på renskiten och de lösa stenarna samtidigt som högerarmen höjs långsamt. Inga snabba rörelser nu. Då plötsligt. Som en huggorm. Den bruna kalven är fast innan han ens hunnit reagera. Med ett brölande försöker han slita sig fri, men förgäves. Det lila lassot sitter runt halsen och Tomas drar till sig kalven med båda händerna.

– Träning ger färdighet, ler Tomas och lyfter upp den meterlånga kalven och sätter sig på honom till dennes förundran. Kniven åker fram ur jackfickan. Med snabba rörelser har det hela örat förvandlats och fått det rätta snittet, precis som sin mors. Med ett skutt far kalven iväg och Tomas plockar upp lassot och stoppar in kniven i fickan. Han, renarna och de femtiotal andra renägarna har många timmars sökande kvar i natt.