För den oinvigde liknar den inhägnade kullen
ett kaos. Mitt inne i myllret av råmandena,
skrikande människor och springande
renar, går Tomas Marakatt.
Med händerna i ett stadigt grepp om
lassot och en blick koncentrerad på renvajornas
öron cirkulerar han runt och söker
efter ett speciellt snitt.
Ett halvt avkapat högeröra med ett vformat
snitt i mitten och ett vänsteröra
med gropliknande trappsteg. Det är öron
som Tomas skulle känna igen även i
sömnen.
Hundratals renar rusar över den steniga
jorden som genom åren blivit nedtrampad
av tiotusentals svarta klövar.Allt överröstas
av de små kalvarnas desperata rop på
mamma och vajornas ängsliga oro över sina
små. Om du lyssnar tillräckligt länge på de
tusentals råmandena, kan du höra att alla
renar har sitt eget uttal och röst, precis som
vi tvåbenta har.
Lukten känns som ett mellanting av
avföring och hund, men för renskötarna är
den lika naturlig som doften av deras egen
svett som frodats efter några timmars lassokastande.
I år verkar gult vara innefärgen,
men Tomas lasso är lila med en plastbit
längst fram. Den har två hål som lassot träs
igenom och bildar en ögla.
Medan renvajorna söker sina kalvar, letar
Tomas efter dem som har funnit och följer
sin mor.
– Kalvmärkning är då man ser resultatet
av höstens och vinterns jobb. Fast det är
ingen semester precis, säger Tomas och torkar
svetten från pannan.
Tvåhundra meter bort, på andra sidan
rengärdet, skriker Per-Ola Blind på samiska:
– Per-Anders, Per-Anders. Jag ser den.
En kort man i medelåldern småspringer
över rengärdet samtidigt som han aktar sig för att inte halka på de runda stenarna.
– Vad såg du, frågar Per-Anders Blind.
– Här är din bruna kalv, den som vi inte
fångade för några timmar sedan. Och så är
deras jakt igång.
Det jagas även på andra håll. Lassot
viner i luften. Någon bommar och någon är
mitt i prick, runt halsen.
Plötsligt fastnar Tomas blick. Hans stegrytm
ökar och andetagen är koncentrerade.
Ögonen är fästa på en brun kalv som är lite
vitfärgad runt nosen.Vajan har det rätta
snittet.
Snabbt som blixten drar Tomas i den
högra handen och gör sju öglor samtidigt
som blicken är fastlåst vid målet. De bruna
kängorna trampar på renskiten och de lösa
stenarna samtidigt som högerarmen höjs
långsamt. Inga snabba rörelser nu. Då
plötsligt. Som en huggorm. Den bruna kalven
är fast innan han ens hunnit reagera.
Med ett brölande försöker han slita sig fri,
men förgäves. Det lila lassot sitter runt halsen
och Tomas drar till sig kalven med båda
händerna.
– Träning ger färdighet, ler Tomas och
lyfter upp den meterlånga kalven och sätter
sig på honom till dennes förundran.
Kniven åker fram ur jackfickan. Med
snabba rörelser har det hela örat förvandlats
och fått det rätta snittet, precis som sin
mors. Med ett skutt far kalven iväg och
Tomas plockar upp lassot och stoppar in
kniven i fickan. Han, renarna och de femtiotal
andra renägarna har många timmars
sökande kvar i natt.

Renmärke är de speciella snitt i renens öron som
signalerar vem som är dess ägare. Ett renmärke
är personligt och ärvs ofta inom släkten. Alla renmärken
finns samlade i länsstyrelsernas renmärkesregister. Foto: Peter Rosén.
2006-08-29
Att hitta det rätta snittet
Midnattssolens stilla ljus har just lagt sig
över de snöklädda fjälltopparna. Nere i
dalen, på en upptrampad kulle i Dividalens
nationalpark, hörs tusentals råmanden och
enstaka rop. Det är kalvmärkning i Lainiovuoma
sameby.
över de snöklädda fjälltopparna. Nere i
dalen, på en upptrampad kulle i Dividalens
nationalpark, hörs tusentals råmanden och
enstaka rop. Det är kalvmärkning i Lainiovuoma
sameby.