Det märkliga med att komma till Kautokeino var att vi alla var samer och hade otroligt svårt att förstå varandra trots att vi kom från samma kultur och livsmiljö. Så började den hittills svåraste resa jag gjort i livet.

Jag är uppväxt i Vallenäs som ligger i tärnafjällen i Västerbotten. I Tärnaby gick jag mina första skolår på sameskolan. Där gick barn från hela Västerbotten, renskötande och icke renskötande samer, från olika delar av Sápmi. De ämnen vi läste var till stor del de samma som den kommunala skolans med undantag för samiska och sameslöjd. Då samiskan som språk nästan inte existerar i min hembygd var det aldrig konstigt att vi inte hörde språket till vardags. Det är klart att vi sjöng på samiska någon gång och till viss del spelade teaterpjäser på samiska men mer än så var det inte. Jag minns inte att jag någonsin funderade över det eller att jag kände mig mindre same för det. Det var aldrig någon som ifrågasatte att jag som var uppväxt i renskötseln inte kunde samiska. Det var ju nästan ingen som kunde det.

Bytte till nordsamiska
Mina första möten med samiskan gjorde jag då jag som 16-åring flyttade till Jokkmokk och började studera på Samernas Utbildningscentrum för att lära mig slöjda. Det är klart att jag visste att det fanns de som pratade samiska men det var inget jag direkt saknade.

På skolan började jag först läsa sydsamiska, men insåg snabbt att det inte var den samiska som prioriterades mest. Jag behövde stöd av lärare mer än de två veckor per termin som vi som läste sydsamiska erbjöds. Det var då jag bestämde mig för att läsa nordsamiska. Min egen samiska skulle ha varit sydsamiska eller det som man kallar umesamiska men jag tyckte att nordsamiska var bättre än ingen samiska alls.

Under nästan fyra år läste jag nordsamiska på nybörjarnivå och blev mer och mer intresserad av att lära mig mer. Den största förändringen från samiskundervisningen på sameskolan var att jag hörde språket helt naturligt omkring mig, både i skolan och på fritiden. Det gjorde det så mycket lättare att förstå varför jag skulle lära mig språket. Jag tror att det är lika svårt att motivera sig att lära sig olika räknesätt i matematik som att lära sig ett nytt språk, om man inte ser att det lever och kan vara nyttigt att kunna.

Ingen enkel språkresa
När jag avslutade mina studier i Jokkmokk var jag redan fast besluten att samiska var något jag ville lära mig, men jag visste att det skulle ta tid. Det svåraste med samiskan är att man inte kan åka på en språkresa som man skulle kunna göra till England och bara inhalera språket i ett år, med samiskan är det så mycket svårare.Visst finns det ställen som Kautokeino och Karasjok i Norge där språket talas vardagligen, men dit går inga arrangerade språkresor och dit kan man knappast komma som aupair.

Tidigt tänkte jag att det var journalist jag ville bli. Att sedan försöka få jobb inom den samiska medievärlden var självklart för mig, där passade ju även planerna på att lära mig samiska in. Jag såg språket som något som skulle kunna hjälpa mig att få jobb i den bransch jag ville arbeta inom. Många var pessimister och naturligtvis fick jag ofta höra hur svårt det var att lära sig samiska. Någon berättade att hon läst samiska i 10 år och ändå inte pratade flytande. Det var inget jag egentligen skrämdes av. Inte heller var språket något jag behövde för att stärka min identitet, som många andra. Jag såg det som en del i min utbildning, en del av det jag behövde för att kunna uppfylla mina drömmar.

Förstod ingenting
Så en höstdag, rustad med karta och en stor portion mod, gav jag mig iväg norrut. Jag visste på ett ungefär vart jag var på väg, men hade ingen aning om hur det skulle bli. Jag, och en annan tjej som kommit in på samma kurs, hade packat bilen för att tillsammans åka till Tanabru i Nordnorge för att läsa samiska.

Om jag hade vetat redan då när jag åkte vilket jobb det skulle bli, hade jag nog aldrig åkt. Jag förstod ingenting och alla pratade samiska, all undervisning var på samiska och alla arbetsuppgifter skulle göras på samiska. Många gånger tänkte jag ge upp. Varför gå en kurs som man inte klarar av? Varför plugga till en tenta som man redan på förhand visste att man inte skulle förstå och ännu mindre få godkänd? Svåra frågor och knappt några svar, men jag var envis. Efter ett halvår, och efter en examen som jag inte förstod frågorna på, hade jag fått blodad tand; jag skulle lära mig – och det har jag nu gjort! Många bekanta har läst samiska men få av dem pratar språket.Varför det är så är jag inte riktigt säker på, men många gånger tror jag att det handlar om psykiska spärrar som gör att man helt enkelt inte vågar börja prata. Många har kanske bilden av att om man säger fel kommer alla att skratta? Man ser inte det roliga i att lära sig ett helt nytt språk! Jag såg i stället språket som ett hjälpmedel, ett sätt att skaffa mig nya kunskaper, vänner och större inblick i vårt samhälle i Sápmi.

Kände utanförskap
När jag kom till Kautokeino och Tanabru så var det första gången någon ifrågasatte varför inte jag kunde samiska. Det var också första gången jag saknade den kunskapen och kände ett utanförskap. Att känna utanförskap i det samhälle där man egentligen hör hemma var jobbigt. I början kändes allt hopplöst och allt lät som grekiska, men med vänner som inte gav sig och pratade trots att jag inte förstod lärde jag mig mer och mer av detta otroligt svåra språk. Till en början vågade jag inte prata, men med hjälp av en familj jag jobbade hos och deras samisktalande barn tog det inte speciellt lång tid innan jag började tala.

Att inse att man behärskar ett språk är en alldeles speciell känsla, man förstår sångerna man sjungit som barn, man förstår vad som sägs på radio och man börjar förstå det samhälle man lever i. Först efteråt inser jag vilket privilegium det är att kunna förstå och tala samiska. Som sydsame lever man i ett samiskt samhälle men ändå utanför. Nordsamerna har språket mer levande och det mesta som händer i vårt samhälle rapporteras på nordsamiska. Kan man inte det språket så missar man mycket.

Ljus i mörkret
Jag har med sorg lämnat mitt språk och lärt mig ett annat, men samtidigt inser jag att jag aldrig skulle ha känt samma förändring om jag valt sydsamiskan. Ibland känns det otroligt tungt och jag har kluvna känslor vad gäller språket, men som ett ljus i mörkret ser jag den positiva förändringen. Det blir ju aldrig försent att lära sig något nytt.Vem vet, kanske kommer jag att lära mig mitt eget språk, sydsamiskan, någon gång i framtiden?