Det märkliga med att komma till Kautokeino var att vi alla var samer och hade otroligt svårt att förstå varandra trots att vi kom från samma kultur och livsmiljö. Så började den hittills svåraste resa jag gjort i livet.
Jag är uppväxt i Vallenäs som ligger i tärnafjällen
i Västerbotten. I Tärnaby gick jag
mina första skolår på sameskolan. Där gick
barn från hela Västerbotten, renskötande
och icke renskötande samer, från olika delar
av Sápmi. De ämnen vi läste var till stor del
de samma som den kommunala skolans
med undantag för samiska och sameslöjd.
Då samiskan som språk nästan inte existerar
i min hembygd var det aldrig konstigt
att vi inte hörde språket till vardags. Det är
klart att vi sjöng på samiska någon gång och
till viss del spelade teaterpjäser på samiska
men mer än så var det inte.
Jag minns inte att jag någonsin funderade
över det eller att jag kände mig mindre
same för det. Det var aldrig någon som ifrågasatte
att jag som var uppväxt i renskötseln
inte kunde samiska. Det var ju nästan
ingen som kunde det.
Bytte till nordsamiska
Mina första möten med samiskan gjorde jag
då jag som 16-åring flyttade till Jokkmokk
och började studera på Samernas Utbildningscentrum
för att lära mig slöjda. Det är
klart att jag visste att det fanns de som pratade
samiska men det var inget jag direkt
saknade.
På skolan började jag först läsa sydsamiska,
men insåg snabbt att det inte var den
samiska som prioriterades mest. Jag behövde
stöd av lärare mer än de två veckor per
termin som vi som läste sydsamiska erbjöds.
Det var då jag bestämde mig för att
läsa nordsamiska.
Min egen samiska skulle ha varit sydsamiska
eller det som man kallar umesamiska
men jag tyckte att nordsamiska var bättre
än ingen samiska alls.
Under nästan fyra år läste jag nordsamiska
på nybörjarnivå och blev mer och mer
intresserad av att lära mig mer.
Den största förändringen från samiskundervisningen
på sameskolan var att jag
hörde språket helt naturligt omkring mig,
både i skolan och på fritiden. Det gjorde
det så mycket lättare att förstå varför jag
skulle lära mig språket. Jag tror att det är
lika svårt att motivera sig att lära sig olika
räknesätt i matematik som att lära sig ett
nytt språk, om man inte ser att det lever
och kan vara nyttigt att kunna.
Ingen enkel språkresa
När jag avslutade mina studier i Jokkmokk
var jag redan fast besluten att samiska var
något jag ville lära mig, men jag visste att
det skulle ta tid.
Det svåraste med samiskan är att man
inte kan åka på en språkresa som man skulle
kunna göra till England och bara inhalera
språket i ett år, med samiskan är det så
mycket svårare.Visst finns det ställen som
Kautokeino och Karasjok i Norge där språket
talas vardagligen, men dit går inga arrangerade
språkresor och dit kan man
knappast komma som aupair.
Tidigt tänkte jag att det var journalist jag
ville bli. Att sedan försöka få jobb inom
den samiska medievärlden var självklart för
mig, där passade ju även planerna på att
lära mig samiska in. Jag såg språket som
något som skulle kunna hjälpa mig att få
jobb i den bransch jag ville arbeta inom.
Många var pessimister och naturligtvis
fick jag ofta höra hur svårt det var att lära
sig samiska. Någon berättade att hon läst
samiska i 10 år och ändå inte pratade flytande.
Det var inget jag egentligen skrämdes
av. Inte heller var språket något jag
behövde för att stärka min identitet, som
många andra. Jag såg det som en del i min
utbildning, en del av det jag behövde för
att kunna uppfylla mina drömmar.
Förstod ingenting
Så en höstdag, rustad med karta och en
stor portion mod, gav jag mig iväg norrut.
Jag visste på ett ungefär vart jag var på väg,
men hade ingen aning om hur det skulle
bli. Jag, och en annan tjej som kommit in
på samma kurs, hade packat bilen för att
tillsammans åka till Tanabru i Nordnorge
för att läsa samiska.
Om jag hade vetat redan då när jag åkte
vilket jobb det skulle bli, hade jag nog aldrig
åkt. Jag förstod ingenting och alla pratade
samiska, all undervisning var på samiska
och alla arbetsuppgifter skulle göras på
samiska. Många gånger tänkte jag ge upp.
Varför gå en kurs som man inte klarar av?
Varför plugga till en tenta som man redan
på förhand visste att man inte skulle förstå
och ännu mindre få godkänd? Svåra frågor
och knappt några svar, men jag var envis.
Efter ett halvår, och efter en examen som
jag inte förstod frågorna på, hade jag fått
blodad tand; jag skulle lära mig – och det
har jag nu gjort!
Många bekanta har läst samiska men få
av dem pratar språket.Varför det är så är
jag inte riktigt säker på, men många gånger
tror jag att det handlar om psykiska spärrar
som gör att man helt enkelt inte vågar
börja prata. Många har kanske bilden av att
om man säger fel kommer alla att skratta?
Man ser inte det roliga i att lära sig ett helt
nytt språk!
Jag såg i stället språket som ett hjälpmedel,
ett sätt att skaffa mig nya kunskaper,
vänner och större inblick i vårt samhälle i
Sápmi.
Kände utanförskap
När jag kom till Kautokeino och Tanabru
så var det första gången någon ifrågasatte
varför inte jag kunde samiska. Det var
också första gången jag saknade den kunskapen
och kände ett utanförskap.
Att känna utanförskap i det samhälle
där man egentligen hör hemma var jobbigt.
I början kändes allt hopplöst och allt lät
som grekiska, men med vänner som inte
gav sig och pratade trots att jag inte förstod
lärde jag mig mer och mer av detta otroligt
svåra språk.
Till en början vågade jag inte prata,
men med hjälp av en familj jag jobbade
hos och deras samisktalande barn tog det
inte speciellt lång tid innan jag började
tala.
Att inse att man behärskar ett språk är
en alldeles speciell känsla, man förstår
sångerna man sjungit som barn, man förstår
vad som sägs på radio och man börjar förstå
det samhälle man lever i. Först efteråt
inser jag vilket privilegium det är att kunna
förstå och tala samiska.
Som sydsame lever man i ett samiskt
samhälle men ändå utanför. Nordsamerna
har språket mer levande och det mesta som
händer i vårt samhälle rapporteras på nordsamiska.
Kan man inte det språket så missar
man mycket.
Ljus i mörkret
Jag har med sorg lämnat mitt språk och lärt
mig ett annat, men samtidigt inser jag att
jag aldrig skulle ha känt samma förändring
om jag valt sydsamiskan.
Ibland känns det otroligt tungt och jag
har kluvna känslor vad gäller språket, men
som ett ljus i mörkret ser jag den positiva
förändringen. Det blir ju aldrig försent att
lära sig något nytt.Vem vet, kanske kommer
jag att lära mig mitt eget språk, sydsamiskan,
någon gång i framtiden?
2005-01-20
Att lära sig sitt eget språk
Tänk dig att komma till ett nytt samhälle där du inte känner en enda människa. Lägg till att du inte heller kan kommunicera med dessa
människor därför att de pratar ett helt annat språk. Då kanske du kan förstå hur jag kände när jag för fem år sedan kom till Kautokeino i
Nordnorge för att lära mig samiska, mitt eget språk, så säger Jenny Israelsson.