Berättelsen om en människas födelse

Varje gud och gudinna hade sin speciella uppgift vid skapandet av ett nytt barn och det gällde att hålla sig god mot gudarna. Berättelsen om en människas födelse är den mest utförliga myten som finns nedtecknad och vilken kan beskriva hur man spekulerade kring frågor om tingens tillblivelse och upprätthållande

I de tidiga anteckningarna om samisk religion (1600-1700-talen) finns inga sammanhängande myter om hur världen blev till, men det finns fragmentariska uppgifter hos de olika nedtecknarna som sammantagna kan ge oss en bild av hur man spekulerade kring frågor om tingens tillblivelse och upprätthållande.

Trots regionala skillnader i trosföreställningarna, så kan vi se att det finns en gemensam grundstruktur. Dit hör t.ex. den kosmiska stratifieringen i en övre-, en mellan- och en undre värld med människan i kosmos’ mitt. De religiösa spekulationerna varierade dock och skapeleseberättelser är sällsynta.

Samerna hade vid 1600-talets ingång haft kontakt med den katolska kyrkligheten i många hundra år och många av nåjdernas spekulationer bär kristna drag men omvandlade den samiska tankevärlden. Hit hör bl. a. den mest utförliga antropogoniska myten, dvs. berättelsen om en människas födelse.

Raedie/Rådaren (Guden därovan), gav makt åt sin son Tjåervieraedie/Hornrådaren, att skapa en själ, som han överlämnade till Maadteraahka/Urmodern, som då skapade en kropp kring själen. Hon överlämnade den därefter till Maadteraaja/Urfadern. Denne tog det mänskliga embryot i sin mage och färdades runt solen på dess strålar till den av Maadteraahkas döttrar som skulle ge fostret dess kön: Saaraahka/Skilje- och födelsemodern, skapade det kvinnliga könet medan Jueksaahka/Bågmodern, skapade det manliga. Fostret överlämnades så till den jordiska kvinna som skulle föda barnet. När hennes tid var inne kom Saaraahka och Maadteraahka till hennes hjälp och för det fick de offer som tack. När barnet var fött inträdde Oksaahka/Dörrmodern, den tredje Maadteraahkas dotter, som barnets beskyddare.

Maadteraahka hade sin boplats vid bostadens vägg och under golvet. Till henne offrade kvinnor en tupp som inmurades levande i ett stenröse, meddelar en författare, och där vistades den tills den dog. Saaraahka hade sin plats i eldstaden och till henne offrades av det man åt och drack. I sin egenskap av Födelsemoder/Livgiverska var hon också hela familjens beskyddare och som sådan dyrkades hon av både kvinnor och män. Hon bär drag av den livgivande Eldmodern, som ärades av många folk i norra Sibirien och till vilken man offrade i eldstaden. Det är också intressant att notera att Saaraahkas namn är, tillika med Åskgudens, de gudanamn som levat kvar i t.ex. vardagliga talesätt.

Rådaren var, tillsammans med Sonen, knuten till den Övre världen medan Urfadern och Urmodern med döttrarna hade sina boningar i Mellanvärlden och stod således nära människan och hennes dagliga liv. Enligt myten är en människa således en himmelsk såväl som en jordisk varelse.