Renflyttning. Foto: marie-Louise Niia.
På väg mot omstridda vinterbetesmarker. Foto: Marie-Louise Niia.
2006-01-16

Vinterbetesland i domstolsförhandlingar

Medan renen vandrar på urgamla stigar oroas renskötare av domstolsförhandlingar och det svenska rättsväsendets oförutsägbara tolkning av renbeteslagstiftningar. Bakgrunden är att fastighetsägare anser att samerna inte har rätt att bedriva renskötsel på privat mark.
Svenska Sápmi är ett område som sträcker sig från Idre i söder till Karesuando i norr, där har samerna levat under lång tid men spåren efter dem i skog och mark är knappt synbara. Samerna har alltid ansett att naturen är en viktig resurs som ska förvaltas väl så att kommande generationer kan fortsätta använda den. Det är detta synsätt som gjort att samerna inte har lämnat några synliga spår efter sig. Den samiska kulturen har utvecklats från att ha varit en jakt- och fångstkultur till dagens rennomadism. Redan under medeltiden såg handelsmän från omvärlden ett stort värde av samernas jakt och fiskeprodukter. Kronan förstod också tidigt värdet av samernas produkter och började ta ut skatter från familjeöverhuvuden, så kallade skattelappar.

Lappskattelanden
Sedan urminnes tider har lappmarken (nuvarande Lappland och områden som är upplåtna för vinterbeten i Jämtland och Härjedalen) varit bebodd av samerna och det har alltid staten förhållit sig till. Kung Gustav Vasa utnyttjade på 1500-talet samernas resurser så att han tog ut en form av skatt. Under de närmaste 150 åren utvecklades och stärktes samernas rättigheter till lappskattelanden som blev ett vedertaget begrepp. På samma sätt som nybyggen belades med äganderätt och kunde ärva sin fastighet så kunde nu samernas ättlingar bli ägare till ett lappskatteland. Lappskattelandet var ett geografiskt område som innehavaren fick äganderätt till och som denne betalade lappskatt för. Lappskattelanden skapade stor förvirring hos statens ämbetsmän redan under 1600-talet. Ämbetsmännen började så småningom att ifrågasätta dem och menade att innehavaren av skattelanden måste kunna visa papper på hur de hade förvärvat jorden av kronan. Om det inte fanns några sådana handlingar ansågs jorden vara kronans. Detta var början till den så kallade avvittringen.

Avvittringen
Avvittringen innebar att samernas lappskatteland förändrades från att ha varit personligt ägda renbetesområden till gemensamma betesområden som förvaltades av lappbyn (den dåvarande samebyn). Detta innebar att den så kallade skattelappen förlorade den starka rätten som tidigare funnits till lappskattelandet. Frågan om lappskattelanden diskuterades flitigt av politiker och ämbetsmän och det formella beslutet att avskaffa dem togs i ett riksdagsbeslut år 1928. Renskötarna ansågs ha betesrätt för sina renar på den nu statliga och privata marken såväl inom åretruntmarkerna som på vinterbetesmarkerna. Idag ifrågasätts denna rätt i domstolar runt om i Norrland. Markägarna på främst vinterbeteslanden vid kusterna hävdar att samebyar inte har rätt till renbete grundad på urminnes hävd. Bakgrunden är att fastighetsägare anser att samerna inte har rätt att bedriva renskötsel på privat mark. Problematiken måste ses ur ett historiskt perspektiv för att rätt kunna förstås.

Kolonisering av Lappmarken
När Sverige koloniserade lappmarken var staten fullt medveten om att samerna redan bodde och verkade i där. Tanken staten hade då på 1600-talet var att renskötseln och jordbruket kunde leva sida vid sida eftersom de båda näringarna inte nyttjade markerna på samma sätt. Detta ledde till att staten styckade upp samernas betesområden och delade ut marken till nybyggare men samerna fick fortsättningsvis behålla rätten att beta sina renar på dessa marker.

Rätten till vinterbete
Renskötseln är en arealkrävande näring och renen behöver betesro för att kunna leva. Renskötseln utgår ifrån renen och dess behov, när renen behöver mat söker den sig av egen kraft till nya betesområden. Det är i princip omöjligt att förutse och planera renskötselarbetet på lång sikt. Exploateringen av lappmarken har lett till att rennäringens betesområden ständigt krymper. Den samiska rätten till vinterbete som ses som självklart för renskötseln på privat mark prövas idag i landets domstolar. Det råder inget tvivel om att samerna funnits i lappmarken under lång tid och att samerna tidigare haft en slags äganderätt till marken som de levat på.

Domstolsförhandlingarna
Problematiken i domstolarna handlar om att rätten till vinterbete på privat mark ifrågasätts, eftersom vinterbetet till stor del ligger utanför den egentliga lappmarken har det uppstått problem. Detta är en följd av avvittringens otydliga indelning av vinterbetsemarkerrna. då man inte definierade samebyarnas vinterbetesområden. Detta har lett till oklarheter om huruvida samerna har rätt att beta sina renar på vinterbetesområdena utanför lappmarken. Rättsregeln som tillämpas i domstolarna är att samerna i ”urminnes tid” ska ha utövat renbetesrätt i det aktuella området. Detta innebär att samerna måste bevisa att de utnyttjat de aktuella betesområdet 90 år bakåt i tiden. I en kultur som bygger på muntlig tradition är det svårt att hitta gamla skriftliga dokument som styrker detta. Den traditionella kunskapen har förts vidare från mun till mun. Att samerna förvaltat jorden för kommande generationer, och inte lämnat synbara spår efter sig i naturen är ingen fördel i dessa domstolsrättegångar.

Intressant

lappmarksgränsen drogs upp för att bönderna i kustlandet skulle hålla sig hemma på gården och inte försumma sina jordbrukarplikter.

odlingsgränsen kom till för att säkerställa rennäringens åretruntmarker

renar i Härjedalen har fråndömts det nödvändiga vinterbetet för renens behov av föda.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?