Gunillla Spaoorok med sonen Markus
Gunilla och Markus har en hemmadag. Den första på länge. Foto Samiskt Informationscentrum.
2007-02-12

Vi lever på marginalen

Det är 31 grader kallt i Åmsele. En liten by tio mil nordväst om Umeå. Idag behöver inte lilla Markus, 16 månader gammal, följa med mamma till utfodringshagen. Gunilla Sparrok, renskötare och småbarnsförälder verkar gilla läget.
- Det är nästan skönt att det är för kallt. Då hinner jag med att fixa till här hemma.
Gunillas sambo. Per Mikael, har åkt till en renskiljning nio mil längre västerut för att hämta ”hem” mer renar till utfodringshagen i närheten av Åmsele.
Det har varit en märklig vinter så här långt för Gunilla och hennes familj. Redan i mitten på december så bestämde de sig för att börja utfodra renarna. Det naturliga renbetet var låst under hårt packad snö och is. Nu är det snart februari och ingenting har blivit bättre.
- Renen är inte skapad för att utfodras. Det är ett djur som behöver frihet. Som renskötare en sån här vinter så mår man inte bara dåligt för sin egen skull utan man lider också med djuren som tvingas vara inhägnade och inte får ströva fritt.

Förutom att renen älskar frihet så är det ett djur som flyttar mellan olika årstidsbeten från fjäll till skog och kust. Renskötsel som yrke och affärsidé bygger på att naturbetet är både gratis och tillgänglig. De 600-700 renar som Gunillas familj tvingas utfodra kostar mer än vad renen ger i intäkter.
- Vi har tvingats slakta extra och tagit alla medel vi har. Det som återstår är banklån.

Det statliga regelverket är stelbent och inte anpassad till rennäringens verklighet. De första två månaderna måste renägaren själv stå för alla kostnader innan man ens kan ansöka om bidrag. Sedan vet man inte om man får bidrag. En ren äter ungefär två kilo foder per dag till en kostnad av minst fyra kronor per ren. För Gunillas familjeföretag innebär det en kostnad på uppemot 3000 kronor per dag.
- Ena stunden funderar man på om vi kommer vi klara av det här. Jag tänker på hur utsatt man är som renskötare om vi inte får statlig hjälp. Det finns inte ekonomi i rennäringen att lägga undan för beteskatastrofer och utfodring. Det är knappt så det bär sig ett normalt, bra betesår.

Gunilla är ändå lite av en fatalist. Det ligger i renskötarens natur att tro på att det löser sig trots alltings jävulskap. Det har löst sig förr. Reaktorhaveriet i Tjernobyl 1986 var den senaste katastrofen som många trodde skulle betyda slutet för rennäringen.
- Visst. Det har varit en tuff höst och vinter. Det här året lär man minnas och hoppas att det inte kommer igen. Det som får en känna oro och lite ångest inför framtiden är om det här är vad vi har att vänta oss med tanke på den klimatförändring som alla pratar om. Det känns inte bra.

Medan vi har suttit i köket och pratat så har Markus somnat. Gunilla och Per Mikael har också en pojke som är tio år och som på vintrarna går i skola i Åmsele. Under hösten, fram till jul, och under våren så går han i skola i Ammarnäs där familjen har sitt andra hem. Han har nomadlivet i blodet. Trots alla problem med utfodringar och ekonomi så har tioåringen redan bestämt sig för vad han ska bli. Utan att Gunilla och Per Mikael har behövt övertala honom.
- Han ska bli renskötare. Han har redan bestämt sig. Och i själ och hjärta så vill jag ju att mina barn ska ta över och att det inte ska ta slut efter mig. Även om det ibland känns tungt och svårt.

Nils Gustav Labba

Intressant

Regeringen har beviljat 37 miljoner kronor i katastrofskadeskydd.

Sametinget hade ansökt om 43 miljoner kronor för att täcka hälften av beräknade kostnader för utfodring av 140000 renar.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?