…vadå gränslösa Sápmi

Det är länge sedan det gränslösa Sápmi existerade. I det pågående arbetet med en ny gränsöverenskommelse, renbeteskonvention, mellan Sverige och Norge har parterna närmat sig varandra. Både gett och tagit. Huvudinriktningen är att svenska och norska samer så långt det är möjligt ska kunna göra lokala överenskommelser om renbete på bägge sidorna om riksgränsen.

Historiskt är inte renbetesförhandlingarna mellan Sverige och Norge någon rolig läsning för de svenska samerna. Den rödmarkerade linjen på kartan visar resultatet av de hårda förhandlingarna mellan Sverige och det unga självständiga Norge, efter unionsupplösningen 1905. Innan 1919 års konvention fanns det inga fastställda gränser för svensk renbete. Men den allt mer accelererande jordbrukskolonisationen i Troms fylke innebar att de svenska samernas renskötsel fick lämna plats åt inflyttade norrmän.
Eftersom betesarealen minskades kraftigt fastställdes också ett högsta renantal för de svenska samernas sommarbete. Det i sin tur innebar att hundratals samiska renskötarfamiljer tvingades lämna Karesuandoområdet och tvångsförflyttades söderut.

Den blåmarkerade linjen är facit av 1972 års konvention. De svenska samernas förlorade 70 procent av sina tidigare sommarbetesmarker på norsk sida.

Dessförinnan förlorade Sverige stort i förhandlingar med Norge i slutet på 1940-talet.
I konventionen som undertecknades i december 1949 blev de svenska samerna av med åtta renbetesdistrikt i Troms fylke och tre i Nordland fylke. I de nu pågående förhandlingarna vill Sverige ha tillbaka en del av det man förlorat.

Nuvarande riksgräns mellan Sverige och Norge är en av Europas äldsta och fredligaste. Den fastställdes 1751. Genom ett tillägg till gränstraktatet, Lappcodicillen, kunde samerna obehindrat flytta mellan länderna, enligt gammal sedvana.

Men Norge är ingalunda ensam syndabock till att Sápmi så bryskt delades upp mellan nationalstaterna. Ända fram till 1809 var Finland under svenskt herravälde, innan vårt östra grannland blev storhertigdöme under Ryssland. Den här förlusten resulterade 1852 i att den norsk-finska gränsen stängdes för samisk renskötsel. Ryssarna ansåg sig inte vara bundna av Lappcodicillen som fram till 1809 gett de norska samerna rätt att flytta över den svensk-norska gränsen till sina vintersedvaneland i nuvarande Finland.

Men de drabbade Kautokeinosamerna anpassade sig till den nya situationen på ett originellt sätt. De valde att bli svenska medborgare eftersom den svensk finska gränsen fortfarande var öppen för samisk renskötsel. Under åren 1852-1865 ”flyttade” formellt 60 norska samefamiljer från Kautokeino till svenska Karesuando. Det intressanta med den här flytten var att de aldrig kom att sätta sin fot i Sverige. Under vinterhalvåret hade de sina betesmarker i Finland för att under vår, sommar och höst beta vid den norska havskusten.

Nästa gränsstopp kom 1889 då den svensk-finska gränsen spärrades för svensk renskötsel. De flesta av de nyblivna svenska medborgarna från Kautokeino flyttade tillbaka till Norge medan en del valde att flyttade söderut till Jukkasjärvi och Gällivare.

I mitten på 1800-talet så började också norrmännen på allvar att ta för sig. Lappcodicillen ansågs inte tillräckligt modern eftersom jordbrukskolonisationen tog allt större marker i anspråk. Det ledde fram till den första renbeteslagstiftningen - 1883 års felleslapplov. Det här var början till det som komma skulle efter den svensk-norska unionsupplösningen 1905.

En ny nation föddes 1905, som inte visade någon större förståelse för varför svenska samer skulle få beta sina renar i Norge. Det egna jordbruket och det nya landets inbyggare var de som hade första tjing på norsk jord.
Det var inte lätt för de svenska förhandlarna att försvara Lappcodicillen och de svenska samernas rättigheter. Det första steget var konventionen 1919 och det senaste haveriet för svensk renskötsel kom med 1972 års konvention. Det här vill nu Sverige reparera och har därför ensidigt sagt upp konventionen från 1972 för att nå en bättre uppgörelse. I väntan på den håller de norska myndigheterna en låg profil.

Nils Gustav Labba