Språket en viktig pusselbit för samisk identitet
De flesta samer idag talar inte sitt eget språk samiska. Under tidigare årtionden, rådde en kolonialistisk tidsanda i Sverige som förmedlade bilden av det samiska som något mindervärdigt. Så sent som in på 60-talet förbjöds samiska barn att använda språket i skolan. Många samer slutade att tala sitt språk och att förmedla det till sina barn.
I dag är tiden en annan. Samhället har förändrats och utvecklats, men historien har satt djupa spår. En ny generation samer växer upp som kämpar för att återta det språk som deras föräldrar förlorade, eller aldrig fick. En av dem är Anneli Anundsson i Tärnaby som i hela sitt liv känt ett tomrum över att ha inte ha det hon kallar sitt urmodersmål - samiskan.
Innanför de röda husväggarna i det stora huset på kullen hos Anneli Anundsson, pågår en daglig kamp som i förstone bara kan anas. Men allteftersom framträder bilden av en envis tjej som har gett sig katten på att erövra det samiska språket.
Språket dyker upp lite varstans runt om i hemmet. På lappar i skafferiet med namn på olika matvaror. På insidan av ett av skåpen i köket där samiska fraser täcker två hela skåpdörrar. Och vid matbordet hänger en jätteaffisch med vardagliga meningar på samiska. Båeth byöpmedh – Kom och ät. Sijth prihtjegem? – Vill du ha kaffe?
Det är sydsamiska, den sydligaste varianten av samiska och det språk som talades av Annelis förfäder i den del av Västerbotten där hon växt upp. Men det talades inte av hennes föräldrar och inte heller av generationen före dem. Ändå är känslan för språket oerhört stark hos Anneli och hon förklarar det med ett enda enkelt ord: identitet.
-Språket är en del av den samiska tillhörigheten och gemenskapen. Det är en del av mitt bortrövade kulturella arv och en viktig pusselbit för att göra min samiska identitet mera hel, förklarar hon.
Hon berättar att hon alltid velat lära sig samiska, redan på lågstadiet när alla elever på den lilla skolan i byn Dikanäs fick erbjudande om att läsa samiska.
-Men då fick jag inte för jag ansågs inte vara tillräckligt mycket same. Min familj hade ju inga renar. I mina hemtrakter är uppfattningen den att bara de som har renar är samer. Och de som har renar har oftast även språket naturligt. Det har överlevt bättre där i de renskötande miljöerna.
Anneli säger att hon alltid varit medveten om att hon har det samiska i blodet, både på mammas och pappas sida. Men att de samiska attributen som kolten, språket och rennäringen inte har varit tydliga i hennes familj. Och att hon därmed blivit svårplacead som same, såväl av omgivningen som av henne själv.
-Jag har inte känt mig hel, varken som same eller svensk. Jag har alltid känt en tillhörighet till det samiska men inte riktigt vetat hur jag ska få uttryck för den. Så jag kände redan när jag var liten att språket skulle vara något som stärker mig i min samiska identitet. Men då var det mer en känsla som jag inte kunde sätta ord på.
Under uppväxten i familjen har man använt enstaka samiska ord som en naturlig del i det vardagliga språket. Men ingen har vetat varför man använt dem och när Anneli frågat så har svaret blivit: Jamen vi har ju alltid sagt så.
-Jag har frågat min pappa, var har du lärt dig de här samiska orden som du lärt oss? Han säger att han alltid kunnat dem. Vissa kulturbitar är så djupt inrotade så att generationen före mig tänker inte på varför man gör på ett visst sätt och hur det kommer sig att man använder vissa ord.
Anneli har läst tre terminer samiska på distans mot Jokkmokk. I snitt var tredje vecka har läraren kommit ner till Tärnaby och hållit genomgångar under tre dagar. Men annars är möjligheterna att läsa samiska, i synnerhet sydsamiska, mycket begränsade. Det uppskattas att endast 500 personer talar språket i Sverige och Norge. Det finns få utbildade lärare och undervisningsmaterialet är magert. Det gäller att fånga alla möjligheter när språkstudier erbjuds och att praktisera språket vid alla tillfällen.
-Jag försöker använda språket med barnen och maken. Det är inte så enkelt som jag kanske trodde. Det är knivigt att få till meningar. Jag skriver mycket namn på saker och meningar. Jag har haft stora planscher med massa vardagliga meningar för att få in det i vardagen och i huvudet. För min önskan är att språket ska vara en naturlig del av vardagen här hemma.
Annelis tre flickor går på samiska dagiset och sameskolan i Tärnaby. Där är språket en del av undervisningen vilket är en av anledningarna till att hon valt att ha barnen där.
-Jag vill kunna matcha deras kunskaper. Barnen använder samiska mera obehindrat än vad jag gör.
Anneli tycker att det har blivit ännu viktigare att lära sig samiska sen hon fick barn. Genom att ge barnen språket så menar hon att hon också ger dem en trygghet i det samiska och att få bli betraktade som samer i andras ögon.
Hon tänker ibland hur det hade kunnat se ut idag om hon fått läsa språket redan den där gången på småskolan i Dikanäs.
-Oj, vad mycket gratis jag skulle ha haft idag! Då hade jag kanske bara behövt bygga på språket nu. Och jag hade kanske sluppit bli ifrågasatt som same som jag ibland har blivit.
Anneli som är utbildad lärare har en stor vision och önskan och det är få jobba med språket i sitt arbete i framtiden.
-Jag brinner för samiskan för att det är mitt urmodersmål. Det finns så mycket att göra för att öka användningen av språket i skolan. Tilll exempel så vill jag ha mina lektioner på samiska. Inte bara själva språkämnet utan även ämnen som matte och historia. Vill man så går allt!
Anneli Kråik Jannok