Björndödad kalv
Renkalvens första och sista möte med björn. Foto Saila Persson.
2007-08-03

Min första träff med björn

Tjejerna på skolan gillar Björn i nian. Hans charmiga leende får dem att falla som furor. Själv är jag inte så förtjust i björn. I mina ögon är han stor, hans hår är för långt och brunt för att falla mig i smaken. Han är i vägen för mig när jag ska ta mig fram och hans matvanor gillar jag inte heller.
Det är just det jag sitter och tänker på den här söndagskvällen i mitten av maj när jag sitter på bussen på väg mot Stugun. Våren gör att det ännu är ljust ute fastän klockan är över tio på kvällen. Jag är trött efter en intensiv helg hemma i Vinklumpen, händelsernas metropol vid den här tiden av året.

Jag räknar ut att det är 20 timmar sedan min far ruskade liv i mig klockan fyra på morgonen. Jag var då väldigt nära att somna om igen under duntäcket där i kojan i sommarvistet Lobbasjön. Jag är femton år och inte särskilt morgonpigg, det händer oftare att jag går och lägger mig vid den här tiden på dygnet än att jag kliver upp. Denna morgon var det ändå något som gjorde att jag klev upp trots allt för att följa med min far på en bevakningstur västerut för att kolla läget i renarnas kalvningsland. Solen sken och morgonen var klar. Hade jag kunnat texten till psalmen morgon mellan fjällen hade jag kunnat sjunga den medan jag satt på skotern och njöt av fjällvärldens vackra vy. Får väl ta och lära mig den när jag går samisk konfirmation i sommar…

Vi kom körandes efter ryggen på Murfjället. En liten flock med renar kom travandes efter fjällryggen och såg lite extra uppskärrade ut. De nyfödda kalvarna hade fullt upp att hänga med i vajornas spår. Benen var vingliga och de snubblade gång på gång. Jag fick dåligt samvete och det stack till i hjärtat när jag tänkte på hur jag störde dem när jag kom dundrandes på skotern. På en annan barfläck låg en renkalv, med små klövar som inte gått många steg, alldeles ullig och mjuk päls i vacker brun nyans och uppsliten buk. Av renkalven fanns bara ett kadaver kvar.

Jag vred på huvudet och på håll såg jag hur tre brunsvarta bollar rörde sig snabbt upp över fjället mot en flock renar. Flocken var rejält uppstressad och kalvarna var redan på efterkälken. Jag insåg direkt vad det var frågan om. Strax senare stannade pappa skotern och bekräftade det jag redan sett. Jag var alldeles skakis i benen och hjärtat gick på högvarv när jag gav pappa digitalkameran och flyttade över hunden Tjurr till min skoter. Då var vi ca 50 meter från björnhonan och hennes två fjolårsungar. Björnarna hade alldeles precis påbörjat jakten på en renkalvs-frukost.

Pappa var före mig när vi körde mellan björnarna och renarna. Björnhonan kastade då tillbaka mot dalen, precis som det var tänkt. Vi följde efter med skotrarna för att se var de tog vägen. För att ha så klumpig kropp var björnhonan förvånansvärt snabb. Det här var nämligen mitt första björnmöte och inte hade jag väntat mig att den skulle springa så fort! Ungarna var inte riktigt lika snabba men höll god fart de med. Som närmast var jag cirka fyra meter från ena ungen. Då var jag verkligen skakis. Ibland stannade pappa för att fotografera, tyvärr blev bilderna inte riktigt så bra som jag önskat. Medan pappa dokumenterade hade jag fullt upp med att hålla hunden i styr. Jag ville ju inte att den skulle börja jaga björn den med. Plötsligt kunde ju björnarna vända och springa emot oss istället. Då är det tveksamt om det hjälper att man har en Lynx Forest Fox…

Vi följde björnarna till Avanäsbäcken, där forsade vårfloden för fullt och vi hade ingen chans att ta oss över med skotrarna. Björnarna simmade över bäcken och jag och pappa körde hem igen efter en extra kontrolltur. Historien slutade där för den här gången.

Efteråt när jag och pappa kommit tillbaka till kojan och satt och drack kaffe och åt torkat renkött berättade pappa för mig att allt vi gjort var lovligt. Han hade haft kontakt med länsstyrelsen tidigare; som uppmuntrat till att jaga ner björnarna från fjället om det skulle förekomma i kalvningslandet. Jag vet ju väldigt väl att det annars inte är lov att jaga djur med skoter. I bussen på väg hem funderade jag om det var någon idé att berätta för kompisarna i skolan? Skulle de förstå? Ett är då säkert, Björn i nian kommer aldrig få mitt hjärta att banka så hårt och mina ben att skaka så mycket som en björn på fjället.

Saila Persson

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?