En folkfest med gamla anor

­­­­I Jokkmokk firar man inte nyårsafton. Tiden räknas istället till före och efter marknaden. Och nu är det dags igen. Aldrig trampar så många på Jokkmokks gator, som första veckan i februari. De är här för kommersen, men framförallt för de kulturella inslagen med utställningar, föreläsningar, musik och dans och för att träffa gamla och nya bekanta. Ett evenemang och en happening för såväl Jokkmokkare som besökare, som är mer än 400 år gammalt.­­

Dálvvadis betyder vinterboplats och är ett de samiska namnen på Jokkmokk. En plats där samerna stannade med sina renar under vintern så länge betet var bra. En plats som, genom den svenska kungens politiska ambitioner, för 400 år sedan fick en ny roll. Vid denna tid grälade Sverige-Finland friskt med Danmark-Norge om vem som egentligen hade överhöghet över norra Skandinavien. Med överhögheten följde nämligen rätten att beskatta samerna och att kontrollera den intensiva handeln med bl.a. pälsverk och fisk.

År 1602 tyckte hertig Karl (blivande kung Karl IX) att det var dags att markera att denna del av Skandinavien rätteligen var svenskt. På fem platser i lappmarken skulle kyrkor byggas. Genom kyrkobyggandet skulle Sveriges överhöghet kunna hävdas i konkurrens med Danmark-Norge. Vid dessa kyrkplatser skulle marknad hållas två gånger om året. Här skulle marknadsbodar, tullbod och kyrka byggas. All handel med samer på andra platser förbjöds. På så sätt skulle svenska kronan effektivare kunna kontrollera handeln och skatteuppbörden och rättskipningen förbättras.

En av dessa platser var Dálvvadis, nuvarande Jokkmokk. Dit blev nu samerna från fyra samebyar skyldiga att vid Påvelsmässotid (kring den 25 januari) inställa sig för att betala skatt och närvara vid tinget samt delta i kyrkans gudstjänster och förhör. År 1749 beskriver kyrkoherden i Gällivare Pehr Högström hur det såg ut på dessa marknadsplatser: ”På alla förnämnde ställen, hwarest Ting och uppbörd holles, äro utom hus och kojor, som Lapparna för sin bekwämlighet låtit uppsätta, äfwen nödiga hus och bodar, af hwilka Borgerskapet i Städerna sig betjena under det Marknad holles i Lappmarkerna. … På desse Marknadsplatser hafwa nu pengar kommit mer i bruk än tillförene, då man mäst brukade byta Waror emot Waror, ändock äfwen nu samma sätt at handla är mycket gängse.”

De varor som samerna vid denna tid köpte av handlarna var salt, tobak, mjöl, kläde, hampa, vadmal, grytor, silverskedar, silvermaljor, silverbälten, silverringar, silverbägare, yxor, knivar, oxhudar, krut, bly, nålar, tenn, svavel, viner, öl och fikon. I gengäld sålde de pälsverk, renkött, renhudar, renostar och fisk samt pälsar, stövlar, skor och handskar av renskinn. Denna handel med skinn och renskinnsprodukter har fortgått in i 1900-talet.

De tidiga marknaderna kunde hålla på i 2-3 veckor men under 1900-talet krympte behovet av marknadsdagar. På 1930-talet var man nere i två dagar och många började oroa sig för att det snart skulle vara över. Men både kommun och affärsmännen i Jokkmokk insåg faran. Inför 350-års jubileet 1955, utökades marknadsdagarna till dagens tre och hela samhället deltog i en uppryckning av marknaden. Renrajden, som än idag är det stora dragplåstret, drog för första gången igenom marknadsområdet.

Idag är Jokkmokks marknad en riktig folkfest med besökare från när och fjärran. Sápmis motsvarighet till karnevalen i Rio, om än 40-50 grader kallare. Och marknaden är i allra högsta grad en samisk marknad och mötesplats, med det bästa och det mesta av samisk musik, bruksslöjd, konsthantverk och konst.
­
Sunna Kuoljok­