Fjället Áhkka. Foto: Samiskt Informationscentrum. 

Laponia-processen bakgrunden

För 14 år sedan utsågs området Laponia till världsarv för sin unika natur och levande samiska kultur. I juni 2010, efter många år av sammanbrutna och återupptagna förhandlingar, kunde Laponiadelegationen äntligen överlämna ett gemensamt förslag till förvaltningsplan för Laponia Lapplands världsarv. Det har varit en långdragen process där samerna, som vid ansökningstillfället endast haft marginellt inflytande, genom ett strategiskt arbete så småningom kunde sitta vid förhandlingsbordet som en jämlik part.
­Den 2 juni 2010 kunde representanter från fem samebyar, Gällivare och Jokkmokks kommuner, länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdverket ta varandra i hand. Efter många år av sammanbrutna och återupptagna för­handlingar kunde de presentera en skrivelse till regeringen med förslag till förvaltning och utveckling av världsarvet Laponia.

Världarvsnomineringar
Arbetet med världsarvsnomineringen tog sin början år 1986 när regeringen gav Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet i uppdrag att nominera världsarv. Efter förslag från Naturvårdsverket nominerade regeringen år 1989 Sjaunja naturreservat för världsarvsutnämning som naturarv. När Internationella naturvårdsunionen året därefter besökte Sjaunja ansåg de att området inte fyllde kriterierna för ett världsarv och ansökan drogs tillbaks.

1994 återkom Naturvårdsverket med ett nytt förslag till naturarv, där de hade utökat området med flera nationalparker och naturreservat. Området benämndes ”The Laponian Wilderness Area”. I ansökan låg huvudvikten vid områdets naturvärden. Det beskrevs som knappt rört av människan, med arkeologiska spår efter de första invånarna som var jägare, fiskare och samlare. Att de var samernas förfäder framgår inte alls. Istället beskrivs samerna som de nutida invånarna, vars förfäder anlänt österifrån för 4-5000 år sedan.

Remissvar
I sitt remissvar år 1995 framhöll Sametinget att, eftersom området var ett samiskt kulturlandskap, borde det inte namnges som ett vildmarksområde. Istället föreslog man namnet ” the Saami World Heritage Area”. Sametinget skrev också att man förutsatte att en utnämning till världarvsområde inte skulle innebära att rennäringens villkor i området skulle försvåras eller dess framtida utveckling förhindras eller äventyras.

Kulturdepartementet, i samråd med Riksantikvarieämbetet, menade i sitt remissvar att den samiska kulturen endast var översiktlig redovisat och anhöll om att RAÄ skulle komplettera akten så nomineringen omfattade även kulturvärden. Det blev Inga Maria Mulk på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum som fick i uppdrag att skriva tillägget om kulturvärdena.

Unescos utnämning och arbetet med förvaltningsplanen
I september 1995 lämnades ansökan in och i december 1996 utnämndes ”The Laponian area” till världsarv av Unesco.

Utnämningen innebar inledningen på en ny fas, där kommunerna, samebyarna och länsstyrelsen i Norrbottens län skulle ta fram en förvaltningsplan för världsarvet. Förhandlingarna stötte snart på problem och flera försök till förhandlingar bröt samman eftersom deltagarna, trots samsyn i många frågor, hade sådana skilda synsätt på hur ledningen av Laponia skulle se ut. De skilda synsätten ledde till att tre olika förslag till förvaltningsplan arbetades fram, en från varje part, men en gemensam plan fick man inte till stånd.

Nya tag
I slutet av år 2005 tog landshövdingen i Norrbottens län initiativ till att återuppta arbetet med Laponia igen. Nu kom dessutom naturvårdsverket med som en part. Under 2005 och 2006 följde ett flertal möten och en gemensam överenskommelse om formerna för arbetet med förnyelsen av förvaltningen undertecknades den 30 juni 2006.

­Det resulterade i att länsstyrelsen fick ett regeringsuppdrag att utveckla formerna för förvaltningen av Laponia i samarbete med berörda samebyar, kommuner och Naturvårdsverket. Uppdraget skulle redovisas senast 20 december 2009.

Förslag till ny förvaltningsplan och regelverk

Den 21 december 2009 redovisades uppdraget till regeringen. Skrivelsen var en delrapportering över regeringsuppdraget om formerna för förvaltning av världsarvet Laponia. Under våren 2010 har några kompletteringar gjorts och det slutgiltiga förslaget presenterades den 2 juni 2010.

Parterna föreslår en gemensam förvaltning inom ramen för en ideell förening, Laponiatjuottjudus. Laponiatjuottjudus ska ha en samisk majoritet i sin styrelse. Utgångspunkten för samebyarnas arbete i processen har varit urfolks rätt till självbestämmande och delaktighet i förvaltningen av deras traditionella land.

Sunna Kuoljok

Intressant

Laponia - Lapplands världsarv utnämndes 1996 av FN-organet UNESCO, som ett kombinerat världsarv med både unik kultur och natur.

Laponia är en av fyra världsarv i världen, som representerar ursprungs-befolkningars landskap. De andra är Kakadua National Park och Uluru-Kata Tjuta National Park i Australien samt Tongariro National Park i Nya Zeeland.

i Laponia lever och arbetar samer från fjällsamebyarna Luokta-Mávas, Tuorpon, Jåhkågasska, Sirges, Unna Tjerusj (Sörkaitum) och Baste Cearru (Mellanbyn) samt Gällivare skogssameby. Dessutom har ytterligare två skogssamebyar, Udtja och Sierri, vissa rättigheter i Laponia.

i världsarvet ingår nationalparkerna Sarek, Padjelanta/Badjelándda, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke och Muddus/Muttos, naturreservaten Sjaunja, Sjávnja och Stubba samt områdena Tjuoldadalen/Tjuoldavágge, Laituaredeltat/Lájtavreedeltat och Sulitelma/Sulidälbmá.

I Laponia finns spår av människan i området så långt tillbaka som mer än 7000 år sedan. Det hittills äldsta fyndet är beläget i Stora Sjöfallets nationalpark vid sjön Gårtjejávrre.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?