Foto: Bokomotiv Filmproduktion
De pratar samiska, och filmen handlar om en samisk myt. Men de gamla vanliga ingredienserna manliga renskötare, markkonflikter och vargjakt syns inte till. Foto: Bokomotiv Filmproduktion
2011-04-12

Inga klyschor i Myrlandet

Ella och Moa kör omkring i en gammal cheva och försöker göra affärer, utan att lyckas särskilt bra. De är vilsna och frågande och börjar prata om myten om samiska män som lade sig nakna på på myren en hel natt för att bli immuna mot mygg. I filmen som heter Myrlandet talar alla samiska, men den fylls inte av manliga renskötare, markkonflikter, vargjakt eller kalvmärkning. De gamla vanlig klyschorna får helt enkelt inte vara med när Jonas Selberg Augustsén gör film på minoritetsspråk.
- Jag tycker att om det görs en film om romer i Sverige, så finns det någon rom som får säga att ”jag kan ju inte få någon lägenhet om jag säger att jag heter Taikon”. Jag tycker att ju mer man pratar om fördomar, desto mer upprätthåller man dem. Därför vill jag inte prata om det. I mina filmer är och förblir det okommenterat att de är på de här språken, säger Jonas.

Det märks att han har tänkt på det här. Att han har en klar åsikt. Trots det säger han att det inte finns någon politisk tanke i hans projekt med minoritetsfilmerna. Tvärtom började det som en konstnärlig idé för hur han skulle kunna göra film på ett nytt sätt.
- Jag var missnöjd med det sätt jag gjort film på tidigare. Numera kan alla gå ut och köpa en filmkamera för 20 000 och göra film. Jag tycker att det har gjort att film allt mer närmat sig det dokumentära, att filmen blir ställföreträdande liv. Jag saknar berättelsen och sagorna, det påhittade.

Jonas tanke tog sin start i en fundering. Om man vill göra en film verklig och trovärdig pratar folk självklart svenska i en film som utspelar sig i Sverige. Hur blir det då om man låter skådespelarna prata ett annat språk? Kanske kan publiken lättare uppleva filmen som overklig och påhittad?

När Jonas började fundera fanns redan historien om Höstmannen någorlunda klar i hans huvud. Men det var först när han hittade inspelningsplatserna i Tornedalen, där folk talar svenska, finska och meänkieli om vartannat, som allt föll på plats: Han skulle göra en film med dialog på meänkieli.

Höstmannen handlar om två män som försörjer sig på att sno från ensamma gamla änkor. Fram till den här hösten har det gått bra men plötsligt drabbas de av motgångar, samtidigt som den ena mannen får sin ständigt återkommande höstdepression. Filmen har hyllats på en mängd internationella filmfestivaler och folk från Tornedalen har sagt till Jonas att ”du har verkligen hittat en ton, det här är verkligen Tornedalen!”

Vid sidan om filmskapandet fanns ändå något annat än att bara använda språket som en berättarteknik. Det är ingen slump att filmerna kom att handla om mindre grupper i samhället.
- Jag har alltid haft en förtjusning för minoriteter, just för att de är så få. Och en misstänksamhet mot majoriteten! Det är nog ett individualistiskt drag jag har, säger han och skrattar.

Efter Höstmannen kom Myrlandet som precis haft premiär. Och nu snurrar tankarna kring den tredje filmen, som ska heta ”Enesa och Europaväg 4”, och handla om en romsk tjej som tänker bli polis.

Jonas menar bestämt att hans filmprojekt inte är politiskt. Men han säger också att det ändå blir det, bara genom att han använder minoritetsspråken. Det går helt enkelt inte att värja sig för de problem som många minoriteter brottas med. Hur ska språket överleva i en värld där allt färre kan tala dem? Och hur känns det när man själv inte kan prata med sin farmor på sitt modersmål?
- Hela den där aspekten kom på köpet. Då kändes det som att jag samtidigt jobbade med något kulturbärande.

Varför är det viktigt att göra film på minoritetsspråk?
- Dels för att det är kulturbevarande. Dels för att jag tror att det alltid är bra för majoriteten att minoriteter lyfts fram. Ingen tycker egentligen om fördomar, och jag kan inbilla mig att de här filmerna är fördomshävande.

Karin Fingal

Intressant

36-årige Jonas bor i Stockholm men är mycket hemma i Harads, utanför Boden, där han är uppvuxen och där familjen finns.

Imellanåt lyckas Jonas leva helt på sitt filmskapandet. När han behöver dra in extrapengar hoppar han in och jobbar på ett härbärge i Stockholm.

De fem nationella minoritetsspråken är samiska, romani, meänkieli (eller tornedalsfinska,) finska och jiddisch.

Jonas fjärde film i projektet blir på finska och ska heta ”Via Lappia.” Det är en roadmovie om två designers som hamnar i ekonomisk knipa och tvingas göra olagligheter. Den femte och sista filmen blir på jiddisch och den ska heta ”Kvinnan som inget kände.” Där står den judiska städerskan Zelda, som har en ovanlig sjukdom, i centrum.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?