Fia Kaddik slöjdar, jojkar, fotar och berättar. ”Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag ska berätta om det samiska, att få ut information”, säger hon. FOTO: Elin-Anna Labba
Fia Kaddik slöjdar, jojkar, fotar och berättar. ”Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag ska berätta om det samiska, att få ut information”, säger hon. FOTO: Elin-Anna Labba 
2012-03-21

Hon berättar om hur samer lever idag

I höstas satte Fia Kaddik upp sin första fotoutställning någonsin. Sedan dess har hon fått både stipendium för sitt arbete med att föra ut den samiska kulturen och ett fullbokat schema inför våren.
– Det gamla kan man se på museum, men hur lever vi i dag? Det är det jag vi vill visa med mina bilder. Det är min skyldighet att dela med mig av det, säger Fia Kaddik.
I mitten på januari brukar Sirges sameby ha flyttat de flesta renar till vinterbeteslandet, men i år har det ostabila vädret gjort att arbetet dragit ut på tiden. Fia Kaddik har varit på renskiljningar och har kommit hem sent på natten. Nu kokar hon kaffe på spisen och vilar. Ytterkläderna ligger framme i hallen. Det är ingen idé att plocka undan något, för snart ska de på igen. Hon har inga egna renar, berättar hon, utan hjälper till med sin sambos skötesrenar och jobbar för att hon tycker att det är kul.
– Jag har alltid varit inne i renar på så sätt. Inte alltid, men bara jag får vara med då och då är jag nöjd. Och så har jag fotat, fotat och fotat, säger hon.

Vinterns skiljningar har gett henne ännu fler bilder på renar och de människor som jobbar med dem. På väggarna i det lilla röda huset i Jokkmokk hänger många av Fia Kaddiks egna bilder. Bilder från renflyttar, gärden och olika årstider.
– Jag har egentligen alltid hållit på. Pappa fotade också mycket, och brorsan. Jag har alltid haft kameran med när jag ska någonstans.

Lika mycket som det handlar om att Fia Kaddik alltid gillat att fota handlar det om att berätta. Att visa bilder från samiskt vardagsliv, bilder som inte fotoshoppats för att göra dem vackrare än verkligheten, är bara ett annat sätt för henne att berätta om vad hon tycker är viktigt.

I höstas plockade hon ihop bilder och satte för första gången i sitt liv upp en utställning i Arvidsjaur, tillsammans med den 20-åriga konstnären Leila Nutti. Utställningen har sedan visats i Arjeplog och Jokkmokk. Samtidigt har hon också fått det första kulturstipendiet från Kaija Anstenstens minnesfond. Fia Kaddik stod på ICA i Jokkmokk och skrek rätt ut av glädje.

Det är väldigt modigt av dig. Utan att ha jobbat som fotograf bestämmer du dig för att satsa på foto.
– Jag har alltid gått egna vägar, jag är en tjurskalle på gott och ont. Jag tror det har att göra med att jag är så liten, säger Fia Kaddik och skrattar.

Hon förklarar att hon knappt nådde upp till dörrhandtaget när hon började skola och det är därför tror hon som henne pappa lärde henne att från första början klara sig själv.
– Det är flera som har sagt till mig att du är som en fjällämmel Fia, stort ego i en liten kropp. Ego vet jag inte om jag håller med om, men jag ger mig inte. En fjällämmel tror att de kan stoppa tåg och det tror nog jag också många gånger.

Men Fia Kaddik säger att det i grund och botten handlar om hennes kärlek till renskötseln. Hennes pappa slutade med renar efter att vargar dödat stora delar av hans renhjord. Men han kom aldrig över det och var fram till sin död engagerad i renskötseln. Fias bror började sedan som renskötare, men omkom under 90-talet när han gick genom isen i Ammarnäsfjällen.
– Det är många som säger att du jobbar ju inte med renar själv. Men jag värnar om renskötseln likt förbajat. Det här ska vi stötta, annars står vi där i framtiden och det kommer inte att finnas någon renskötsel kvar.

Utställningen hon gör nu är ett samarbete med konstnärerna Barbro Poggats och Niklas Blindh. Våra marker, renens marker heter den och visas på Jokkmokks vintermarknad. Det är en titel helt i linje med Fia Kaddiks syn på det samiska.
– Hade vi inte renen hade vi inte maten, hade vi inte ren hade vi inte slöjdmaterial. Renen och språket, det är det äldsta vi har.

Fia Kaddiks nästa dröm är att göra en fotobok.
– Det jag har känt på senare tid är att nja, jag kanske inte ska vara ensam. Jag har varit i kontakt med andra fotografer för att höra om de är intresserade. Det är mitt mål, men det får ta den lilla tid det tar.

Text och foto: Elin-Anna Labba

Intressant

Skötesrenar kallas de renar som inte ägs av en renskötande same. De som har skötesrenar har oftast inte så många renar och överlåter den dagliga driften till en aktiv renskötare.

Många samer som i dag inte arbetar med renskötseln har anfäder som har varit renskötare. Förr i tiden slogs många renägare ut när det var dåliga betesår. Många blev nybyggare eller försörjde sig istället på jakt och fiske.

Sirges sameby sträcker sig efter Lule älvdal och är Sveriges största sameby.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?