Ella Niia
Ella Niia, förbundsordförande i HRF, Hotell och restaurangfacket, jobbar i Stockholm men har sin oas i Trosa och inte minst i Kirunatrakten. Naturen är viktig och hon pratar varmt om att röka kött, lingontider och doften av kaffe i skogen. Foto: Johan Jeppsson
2012-06-27

Ella Niia vet hur det är att inte bli sedd

Ella Niia minns än i dag lukterna i nomadskolan i Jukkasjärvi, men framför allt minns hon känslan av att vara icke-sedd. Där och då föddes ett rättvisetänk som präglat henne hela livet. Sedan sju år tillbaka är hon förbundsordförande för Hotell- och Restaurangfacket, HRF, och kämpar för sina medlemmars rätt att synas.
Ella Niia jobbar mitt i centrala Stockholm, omringad av LO-borgen och ett gigantiskt hotell med glasfasad. Tio timmars jobb om dagen, varav två spenderas på tåget mellan huvudstaden och hemmet i Trosa.
- Vi bodde i Stockholm förut men flyttade 2005. Stockholm är jättefint men jag kände att jag behövde få se naturens växlingar.

Det märks att hon är präglad
av sin uppväxt, på många sätt. Ella Niia växte upp i Stenbacken vid Torneträsk och familjen tillhör Talma sameby. Hon åker upp till Kiruna så ofta hon kan, till föräldrarna som är 82 och 83 år gamla. Tillsammans åker de ibland till pappans hemby Kattuvuoma. Som barn tillbringade hon alla somrar hos släkten i Idivuoma och hon pratar lyriskt om cykelturerna mellan Idivuoma och Mertajärvi. Hon minns rengärden och familjen har fortfarande renar.
- Ju äldre man blir desto viktigare blir rötterna tror jag.

Ella uppmuntrades att studera
vidare och trots att ingen i familjen var politiskt aktiv blev hon det. Hon gick med i SSU som 18-åring, röstade första gången 1973 och blev allt mer aktiv i folkrörelsearbetet. Hon jobbade på hotell i Björkliden och i slutet av sjuttiotalet gick hon en översiktskurs i juridik vilket 1984 ledde till att hon lämnade Kiruna för att plugga juridik i Uppsala.
- Jag fick med mig värderingsfrågor tidigt i livet. Och sedan var jag med om att gå på nomadskolan i Jukkasjärvi, att bli mobbad och kallad lappunge i Kiruna. Men jag tror att det i slutändan gjorde mig starkare, säger Ella.

Nomadskoletiden upplevde hon som hemsk, framför allt icke-seendet. Hon tror att det är ett skäl till att hon i dag så starkt förstår och känner med sina medlemmar, de som inte blir sedda på sin arbetsplats. Ibland går hon tillbaka till hotellkorridorerna och städar en dag och då får hon uppleva det igen, människor som bara går förbi, som inte ens säger hej. Som om man inte räknas.

Ella Niia har aldrig tvivlat
på sin samiska identitet och hon pratar samiska. Renskötseln, slöjden och språket har alltid varit närvarande.
- Jag har aldrig känt mig mer eller mindre värd för att jag har samiska rötter. Vi är alla lika men vi får olika förutsättningar.

Hon menar att Kiruna är en segregerad stad, inte minst blev hon påmind om det under gymnasietiden när barn till LKABs tjänstemän skulle ha middag och alla inte blev bjudna.

Hon tycker att det är farligt
att dela in människor: kvinnor, män, renskötare, icke-renskötare, invandrare, svenskar, vi och dom.
- Ett samhälle med små kluster finns inte i min värld. Jag får obehagskänslor av grupperingar utan broar mellan varandra.

Ella Niia gjorde karriär i Stockholm
och har bland annat suttit i Granskningsnämnden och 2005 blev hon förbundsordförande i HRF. I början av nittiotalet ingick hon i Sameskolstyrelsen men någon samisk karriär har inte intresserat henne. Trots att rekryteringsfirmor lockat med jobb som chef för Sameradion och kanslichef på Sametinget.
- Jag har aktivt valt bort samepolitiken. En av mina starkaste drivkrafter är våra grundläggande fri- och rättigheter så man kan ju tycka att det skulle passa mig som handen i handsken att driva samiska frågor men nej, inte så länge Sveriges riksdag inte förmår skapa ett Sameting med beslutsbefogenheter, förklarar hon.

Hon säger att det är ett spel för gallerierna, där staten kan slå sig för bröstet och säga att Sverige har ett Sameting.
- Men man måste ju ha redskap för att kunna driva frågor. Det är inte så konstigt att folk uppfattar det som att inget händer i Sametinget. Nej, det skulle inte gå. Jag är för mycket av en doer.

2014 ska HRF välja ny förbundsordförande och Ella Niia ställer inte upp för omval. Tio år på samma post räcker. Men hon har höga ambitioner och många mål innan hon så småningom ger sig i kast med pensionärslivet, som ska bestå av odling, fler Kirunaresor och att börja spela mandolin igen.
- Jag brinner för mitt jobb. Det bästa är mötet med alla människor. Jag vill sätta branschen på kartan. Lönerna och arbetsvillkoren är viktigast och måste förbättras. Politikerna måste förstå vilken potential besöksnäringen har och utan vettiga löner och arbetsvillkor vill inte folk stanna och utvecklas i jobbet, menar hon.

Och hon lever som hon lär. På kontoret ska alla kunna tömma diskmaskinen, ingen ska se sig som förmer än någon annan och alla ska känna sig sedda.
- En dag utan skratt på jobbet är en förlorad dag, säger hon.

Ann-Helén Laestadius

 

Intressant




Namn: Ella Niia
Ålder: 57 år
Familj: Maken Lasse
Bor: Trosa
Rötter: Stenbacken, Kattuvuoma, Talma sameby
Yrke: Jurist
Aktuell: Förbundsordförande i HRF, Hotell- och restaurangfacket, som är mitt uppe i årets avtalsrörelse
Foto: Johan Jeppsson

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?