Agneta Silversparf har länge jobbat för att synliggöra skogssamer och hjälpa samer att hitta sina rötter. Hennes senaste projekt är att ta fram historien bakom starka samiska kvinnor som Elsa Laula och Karin Stenberg. Fotografering: Johan Jeppsson

2015-06-11

Hon hjälper samer att hitta sina rötter

Agneta Silversparf ville bli renskötare men det var inte att tänka på för en flicka född på fyrtiotalet.
- Istället blev jag ”tvångsförflyttad” till Stockholm och Småland. Det var bittert för jag hade ju intresset.
Men engagemanget för skogssamerna blev hennes kall och idag hjälper hon samer att hitta sina rötter.

Hennes namn har figurerat i många samiska sammanhang - SSR, Sameföreningarna i Umeå, Jokkmokk och Stockholm, Same Ätnam, Sametinget och Silbonah sámesijdda. Men Agneta Silversparf säger att hon mest har verkat i kulisserna och varit nöjd med det. Att driva viktiga frågor och se till att stadgar och regler följs har varit hennes rättesnöre genom livet.

Googlar man på Agnetas namn så handlar träffarna ofta om att hon synat missförhållanden.
- Jag tror att det beror på att jag är en produkt av 68-rörelsen. Värderingarna som jag fick då har betytt mycket.
Hon säger att hon har svårt för politikens intriger. Men hon gav ändå Sametinget en chans, tre mandatperioder för Vuovdega och nu är hon engagerad i Min Geaidnu. 

Under åren i Sametingets plenum konstaterade hon besviket att patriarkatet styr.
- Det var män som bestämde om vi skulle göra något eller yttra oss i talarstolen. Det var värre patriarkala strukturer än i SSR. Efter varje plenum åkte jag hem och tänkte - nu kan det inte bli värre, nu har vi nått botten. Men det blev värre.

Agneta önskar att Sametinget inte hade partier, att man inte hade kopierat den svenska riksdagens mall.
- Man var fartblind av det svenska och allt gick så fort utan planering. Man borde ha pratat med andra urfolk istället för politiker i Stockholm och så kallade samiska experter, säger hon.

Agneta är född och uppvuxen i en renskötarfamilj som tillhör Udtjá sameby, en skogssameby med marker i Boden, Jokkmokk och Älvsbyn. Fram till mitten av sextiotalet var pappan renuppköpare och Agneta följde med på skiljningarna. Erfarenheter som blev nyttiga när hon på åttiotalet jobbade som kanslist och kamrer på SSR.
- Det var ett fantastiskt arbete! Och jag var ju priviligierad och visste en hel del tack vare pappas bakgrund.

Men ganska snart upptäckte hon den skarpa skiljelinjen mellan samer med och utan renar. Agneta jobbade nära kultursekreteraren som slet för sameföreningarnas räkning.
- Men det hade vi inget för i den miljön, det var bara rennäringen som prioriterades. Vi utanför näringen och samebyarna fick inga resurser för att utvecklas.

Som barn drömde Agneta om att bli renskötare men det var svårt att ta sig in i näringen eftersom många ansåg att det inte passade kvinnor.
- Jag gjorde ändå ett försök 1975-1976 och var i renskogen med pappa och min bror efter att jag gått ett år på renskötarlinjen i Gällivare.

Men för Agneta som bott hemifrån i många år kändes det konstigt att komma hem igen och enda möjligheten att få bli renskötare var genom äktenskap.
- Det kändes så ålderdomligt, kvinnor hade inte en möjlighet att bli förankrade i näringen utan äktenskap och det var inget alternativ för mig.

Agneta säger lite skämtsamt att hon tvångsförflyttades till Stockholm och Småland för att hitta jobb. Engagemanget för det samiska fick sitt utlopp i sameföreningarna. Hon blev ombud för Jokkmokk sameförening i Same Ätnam och till slut även styrelseledamot i organisationen.
- Jag ville att Same Ätnam skulle vara ett forum för alla samer. Jag hade släkt- och bygdeforskat sedan 1983 och förstått att vår historia ser ut som den gör på grund av lagstiftning och statlig planering. Redan från slutet av 1800-talet försökte man få bort oss skogssamer.

Agneta läste kyrkböcker som bekräftade hur skogssamer förminskats, något som hennes pappa också berättat om. Inom Same Ätnam försökte Agneta jobba för att överbrygga motsättningar mellan fjäll- och skogssamer, nord och syd, men också för att samer utan språk och näring skulle ges en plattform.

Och det föll sig naturligt att börja undersöka sina egna rötter djupare och sedan nitton år tillbaka har hon jobbat för Silbonah sámesijdda där hon nu också är ordförande.
- Jag tyckte inte att jag hittade någon plats där man jobbade med frågorna som ligger mig så varmt om hjärtat, men här kunde jag göra det. Och det känns viktigare än någonsin.

Agnetas pappa hade sitt barndomshem i Rödingsträsk och föreningen har tagit fram historien om platsen, Agneta har kartlagt släkter i bland annat Edefors, Jokkmokk och Arvidsjaur. Allt läggs ut på hemsidan och medlemmar medverkar med egna bilder och berättelser både där och på Facebook. Ofta får Agneta samtal av människor som inte vetat om eller inte vågat stå för sitt samiska ursprung men som tack vare Silbonah tar steget.
- Vi finns för dem som känner att de inte får stöttning i det samiska samhället. Samer är osynliggjorda men för oss skogssamer är det snäppet ännu värre. En samisk politiker sa till mig på åttiotalet: skogssamer är inga renskötare, de är renägande bönder.

Agneta är inte rädd för att säga vad hon tycker och tänker. Hon skrattar lite när hon får frågan om vad hennes frispråkighet leder till.
- Visst kan jag möta misstroende från vissa håll men jag har blivit så trygg i och med att jag blivit äldre. Jag behöver inte vara rädd för något.

Att peka ut missförhållanden är en självklarhet, menar hon.
- Är man uppvuxen med föreningar och stadgar som ska skötas är det svårt att se hur någon försöker gena i kurvorna och ta lätt på saken.

Hon tycker att det viktigaste nu är att bli av med den diskriminerande rennäringslagen.
- Den förstör så mycket för det samiska folket. Själv har jag lyckats bli medlem i samebyn efter många års kamp. Många samebyar är rädda för en öppen sameby. Ungdomar lämnar samebyarna och kvar sitter gamla gubbar. Flera samebyar är i förfall på grund av patriarkala strukturer.

Agneta har funnit sin plats i Silbonah och hon pratar ofta med samer som mer eller mindre fått sina liv förstörda och som lider av ett utanförskap för att de inte accepteras som samer.
- När de får se sin släkttavla förstår de vad som hänt och varför det är som det är. Det här är så otroligt viktigt för mig, att se och höra reaktionen hos samer som varit berövade sina samiska identiteter. Vissa får veta om sin bakgrund när de är femtio-sextio år och det är klart att det blir stora känslor när man får veta att man är en annan än den man trott.

Själv har hon aldrig haft tvivel kring sin egen identitet eller var hon hör hemma, kompassen har hon i sig.
- Men det har funnits situationer kring språket som har varit väldigt traumatiska. Pappa har sagt att det är hans största sorg att han inte fick språket av sin pappa. Samiskan försvann på en generation.

Vad betyder Rödingsträsk för dig?
- Det är det jag står på, min grund. Allt började med att jag frågade pappa vad hans farföräldrar hette och han inte visste det. Så när jag bodde i Umeå började jag släktforska på biblioteket varje dag. Och när jag redogjorde för pappa vad jag hittat hände det något med honom. När vi åkte till Rödingsträsk började han plötsligt berätta oavbrutet om vad hans pappa berättat till honom.

Hon säger att det har varit ett stort arkivarbete och från att inte ha vetat knappt något om sitt ursprung har de nu satt Rödingsträsk på kartan.
- Det har gett mitt liv en ny dimension.

Och hon försöker föra vidare kunskaperna och livsberättelserna till dottern och de två barnbarnen i Vallentuna. Agneta har alltid sytt koltar till tjejerna och så ofta hon kan åker hon ner och de besöker samiska arrangemang tillsammans. Språket finns inte men Agneta går en kurs i lulesamiska och även om hon inte räknar med att bli fullspråkig så kan hon ändå en del.

Vad tror du om framtiden för samerna?
- Jag tror att det blir bättre och bättre. Det finns en prestigelöshet bland dagens unga, de har inte vår ryggsäck och känner inte alltid till alla konflikter. Jag tror att det är som en kvinna sa till mig: när nomadskolepojkarna försvinner från Sametinget och andra samiska institutioner då först får vi ett samiskt samhälle värt att bygga på. De här männen vårdar ännu sina sår, kränkta män glömmer aldrig. Man stelnar lite när man blir äldre och man är präglad av det man gått igenom.

Och Agnetas efternamn då? Jo, Rödingsträsk kallades Silversparrbyn förr i tiden och Agneta som hette Mikaelsson ville ta tillbaka familjenamnet Silversparf som enligt kyrkböckerna blev familjens namn 1782.
- Jag ville att pappa skulle få se namnet tillbaka i släkten så jag bytte till Silversparf. Han skrattade gott när han fick höra vad jag gjort, säger hon.


ANN-HELÉN LAESTADIUS

Fakta

Namn: Agneta Silversparf

Ålder: 67 år

Bor: Boden

Gör: Ordförande i Silbonah sámesijdda, revisor i partiet Min Geaidnu och styrelseledamot i Samiska minnesfonden.

Silbonah sámesijdda är en same- och byaförening som startade 1997 med målet att stärka och utveckla kulturen och näringarna i området. Silbonah betyder Silverfolket på lulesamiska.

Rödingsträsk ligger 17 kilometer sydväst om Harads vid sjön Rödingsträsket i Bodens kommun. Rödingsträsk kallades förr för Silversparrbyn och var en gammal samisk bosättning.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?