Foto: Hans Olof Utsi
2017-12-07

Britta Marakatt-Labba berättar med stygn

Det är bråda dagar för Britta Marakatt-Labba. De senaste åren har tiden i ateljén i Övre Soppero blivit mindre för den rosade textilkonstnären, förfrågningar om utställningar och föreläsningar kommer numera från hela världen.
– Jag är väldigt glad över dörrarna som har öppnats för mig, men här hemma måste jag försöka stänga av allt och låta arbetet ta sin tid, berättar hon.

Schemat månaden kring den här intervjun med Britta Marakatt-Labba talar sitt tydliga språk. Dagen före vårt besök har hon återkommit från Kautokeino, där hon har en tjänst som associated professor på samiska högskolan. Efter några dagar hemma reser hon ner till Stockholm för arbete, sedan ett par dagar i Soppero igen, innan det är dags att flyga till Japan där hon bland annat ska delta i en workshop på konferensen International Conference on Policy towardsIndigenousPeoples på ainufolkets center i Sapporo på ön Hokkaido.
Därefter ska hon direkt till Oslo för att, som årets mottagare av det norska John Savio-priset, stå i centrum för ett panelsamtal på Office of Contemporary Art med cheferna för bland annat norska Nasjonalmuseet och BildendeKunstneresHjelpefond. Knappt hinner hon sedan hem innan färden åter går till Stockholm, där hon som första same ska få ta emot den kungliga medaljen Illis quorum.
– Det finns en ny stress i den här situationen, jag kan känna dåligt samvete för att jag inte hinner dela med mig mer av det jag kan, men jag tar kål på mig själv om jag ställer upp på allt, säger Brita Marakatt-Labba.
 

Samtidigt gläds den 66-åriga textilkonstnären från Idivuoma åt uppmärksamheten. I snart 40 år har hon enträget arbetat med sina broderier som, ofta i panoramavy, förmedlar såväl det lågmälda som dramatiska i de landskap och sammanhang hon vuxit upp och formats i. Hennes eget konstnärskap har vunnit i anseende i samma takt som intresset för textilkonst i stort gjort det, och i dag är hon en galjonsfigur för broderikonsten.
– Jag har alltid hämtat mitt bildspråk från den här regionen, att min ateljé har legat i mitt hem här i Soppero sedan 1986 år är ingen slump. Dofterna och ljuden, de sätter fart på mina tankar och minnen och när mörkret kommer om hösten går jag in här och börjar arbeta. Men mötena med andra konstnärer och kulturer ger mig nya verktyg att uttrycka mig med, säger hon.

Våren och sommaren 2017 deltog hon som enda konstnär från Sverige vid den prestigefyllda Documenta 14-utställningen, som vart femte år hålls i Kassel i Schweiz och nu även hade utökats till grekiska Aten.
– Jag fick bra kontakt med en afrikansk konstnär där, han ställde ut i samma lokal som jag och nu har vi kontaktats för att ha en utställning på ett galleri i Chicago i vår.
 
När Britta Marakatt-Labba började sin konstnärsbana i slutet av 1970-talet låg det henne i fatet att hon jobbade med textil och broderi.
– Det hade ingen status alls, jag fick alltid frågan varför jag inte målade i stället. "Hålla på så där, det tar ju sådan tid", fick jag höra. Men textil har alltid varit mitt material, och nu är det ju många som har insett att det är ett fint sätt att arbeta på, att det inbjuder till eftertanke, eller långsamhetens estetik som jag brukar säga.
 
Har det känts motigt att det tog tid innan erkännandet kom?
– Det händer att jag känner "tänk om det här hade hänt för tjugo år sedan, hur långt hade jag inte kunnat komma då?" Men samtidigt är jag glad att det inte blev så. Jag har sett många konstnärer nå internationell nivå tidigt och de tappar ofta, blir trötta och klarar inte av att fortsätta utvecklas.
 
Dessutom, tillägger hon, är det viktigt för henne att fortsätta verka i sin hemmiljö.
– Vi är historiskt inte vana att stå och betrakta konst i de här trakterna utan har alltid burit den med oss som bruksföremål, genom slöjden eller kläderna vi bär. Jag vill kunna dela med mig av mina bilder där jag lever, att människorna i Soppero, Parkalompolo, Vittangi och borta i Kiruna ska kunna se min konst. Så det finns en tanke från min sida att försöka hålla mig här också, jag vill göra det jag kan för att bygga upp folks medvetenhet för konst.
 

DANIEL ÅBERG

 

Relaterat

Namn: Britta Marakatt-Labba

Född: 1951 i Idivuoma i en renskötarfamilj och en syskonskara om nio barn.

Bor i dag: Övre Soppero höst, vinter och vår, Nordnorge om sommaren.

Yrke: Textilkonstnär och grafiker. Associated professor vid samiska högskolan i Kautokeino fram till sommaren 2018.

Utmärkelser i urval: Annar Nordlander-priset, RubusArcticus-stipendiet, Asa Kitok-stipendiet, Per Ganneviks stipendium, John Savio-prisen, hedersdoktor vid humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Tilldelades hösten 2017 som första same den kungliga medaljen Illis quorum, som instiftades av Gustav III år 1785.

Aktuell med: Deltog som enda svenska konstnär vid den internationella Documenta 14-utställningen för samtidskonst våren och sommaren 2017.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?