2018-02-16

- Vi håller på att svara på frågan ”Vad är det för värden som ligger bakom världsarvet?”. Det tar flera år, vi har nu kommit upp i mer än 100 sidor, säger Michael Teilus, som varit med från början i arbetet med Laponiatjuottjudus.

Världsarvet Laponia är tre gånger så stort som Gotland och förvaltas nu av samebyar, kommuner och statliga myndigheter tillsammans. Efter decennier av idéer och avbrutna förhandlingar tog 2013 den nya förvaltningsorganisationen Laponiatjuottjudus över ansvaret.
- Det var en lååång process innan. Jag minns en middag där landshövdingen i ett tal sa till en av de samiska företrädarna:
”Tänk, länge förstod vi inte varandra överhuvudtaget – och nu gör vi det!”Det var väldigt talande, säger Anna Hövenmark, nu tjänsteman i Laponias styrelse, på Jokkmokks kommuns plats, och då, i början av 2010-talet, kommunalråd (V).

Det har varit, och är ibland fortfarande, en svår process för de statliga tjänstemän, som är vana att ha sista ordet i de 29 nationalparkerna.
- Det var många och långa diskussioner om namn, till exempel på själva parkerna. ”Det ska heta Stora Sjöfallet, det har alltid hetat så!” Det har det ju inte, så har det bara hetat de senaste 100 åren. Sådant var känslomässigt svårt för en del, som jag uppfattade det, säger Hövenmark.

Numera används samiska namn först i text och på skyltar – utom på själva nationalparkerna. Deras namn ska alltid först stå på svenska, därefter på samiska, har Naturvårdsverket bestämt. Stuor Muorkke är det lulesamiska namnet på en av nationalparkerna. Det betyder smal landtunga mellan två sjöar. Det svenska namnet är Stora Sjöfallet och kom till när det just var ett av Europas största vattenfall (160 m3/s). Nu är det ett biflöde till älven, efter vattenkraftsutbyggnaden med rekordstora Suorvadammen. Området blev 1909 en av Sveriges första nationalparker. Det kunde ta upp till en vecka att ta sig till Stora Sjöfallet till fots. Men inte nu längre.

”En positiv effekt av dammbygget är att nationalparken nu är mycket lättillgänglig, eftersom en väg byggdes rätt in i parken.” står det på Wikipedia.

- Man kan se Laponiatjuottjudus som ett steg mot ökad självständighet. Frågan är då, hur gör man det bäst? reflekterar Carina Green, doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet.

De som var med från början valde att inte göra politik av förberedande förhandlingar. Målet var att få till förvaltningen och något annat än en styrelse med samiska företrädare i majoritet var inte att tänka på. Därefter tog samtalen vid, inte barrikaderna.
- Det var och är en lärandeprocess, alla måste få komma till tals, ingen blir överkörd. Är det bra eller inte? Personligen tänker jag att det är demokratiskt intressant. Men – man måste låta saker få ta tid, mycket tid.

Carina Green blev färdig med sin avhandling “Managing Laponia. A World Heritage as arena for Sami ethno-politics in Sweden” 2009, alltså innan Laponiatjuottjudus var klart att sjösättas. Ofta var det, säger hon, centrala myndigheter som inte tillät att resonemangen fick ta lång tid. Men det är en erfarenhet som svenska myndigheter i Sápmi delar med kollegor verksamma i till exempel maoriska områden i Nya Zeeland, som Carina också känner till.
- Det är hundratals möten. Möten hela tiden. Möten, möten.

Ibland blir det låsta positioner. Samerna kan känna att kommuner och myndigheter kör över igen, och igen. Tjänstemännen kan uppleva att vad de än säger så uppfattas det som koloniserande.
- Det går i perioder. Det blir hårdare positioneringar ett tag. Men sen kommer man på, igen, ”att vi har ju något unikt här, vi har ett sätt att kommunicera!” säger Green.

Många av de mest attraktiva, genuina områdena på jorden bebos och förvaltas av urfolk eller andra lokala grupper. Ofta är det därför de är skyddsvärda nu. På fler håll har urfolk fått en starkare ställning, men saknar fortfarande ofta förslags- och beslutanderätt.
- Mycket av vår fjällvärld är präglad av bete. Det är det som gör den skyddsvärd. En hög statlig tjänsteman kom för sådär 60 år sen på idén att hägna in ett område i Sarek för att det var så fint och örtrikt. Det var renbetesvallar och det var just därför de var så rika på örter, berättar Michael Teilus.

Pia Sjögren

Relaterat

Fyra av Sveriges 29 nationalparker ligger i Laponia: Sarek, Badjelánnda (Padjelanta), Muttos (Muddus) och Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet).

Dessutom omfattar världsarvet naturreservaten
Sjávnja (Sjaunja) och Stubbá, samt områdena Tjuoldavuobme, Ráhpaänosuorgudahka (Látjávrredeltat) och Sulidälbmá. 

Tillsammans täcker de stora skogarna, fjällen och de vida myrarna 9 400 kvadratkilometer inom Jokkmokks och Gällivares kommuner. Det är lika stort som tre Gotland eller 1,5 gånger Stockholms läns yta.

Laponiatjuottjudus (Laponiaförvaltningen) tog över ansvaret för världsarvet från Länsstyrelsen 1 januari 2013.

Laponia är stort som tre Gotland eller 1½ Stockholms län.

 

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?