2018-10-18

Ett Sameting och inskränkta samiska rättigheter

Den 15 december 1992 klubbade riksdagen igenom beslutet att släppa småviltsjakten fri. Drygt ett halvår senare invigdes Sametinget, och protesterna lät inte vänta på sig. Efter beslutet i riksdagen protestjojkade representanter från ungdomsorganisationen Sáminuorra och under Sametingets invigning i Kiruna hungerstrejkades mot beslutet.

Att inom loppet av ett år först inskränka på de samiska rättigheterna genom att släppa småviltjakten fri och sedan ”ge” samerna ett sameting, sågs av många samer som en skymf.

Jörgen Stenberg var nybliven ordförande för Sáminuorra hösten 1992 och han och några till från organisationen fanns på plats när beslutet skulle fattas i riksdagen.
- Man kan sammanfatta det med att det var väldigt starka känslor och det ledde fram till att vi bestämt oss för att göra något.

Kvällen innan bestämdes att de skulle hålla upp sameflaggan i riksdagskammaren och Jörgen Stenberg skulle jojka när beslutet var fattat.
- Jag smugglade in den fullstora flaggan i kolten och det såg ut som jag var jättetjock, men vakterna reagerade inte.

Väl på plats visade det sig att det var väldigt strikt. Rörde man sig för mycket var vakterna på plats och höll koll. Så fort beslutet var klubbat skulle Jörgen förflytta sig längst bort i lokalen och ner mot skranket där riksdagspolitikerna satt. Och det klarade han, men så fort flaggan vecklats ut var en vakt där och slet den ur händerna på honom.
- De trodde nog att det var över, men jag började jojka och då blev det bråttom.

Jörgen släpades ut av vakterna och jojkade högt och tydligt hela vägen ut. Hans Sáminuorrakollega Ylva Gustavsson tog över och fortsatte jojken, men samtliga ur ungdomsorganisationen blev snabbt utfösta av vakterna.
- Det var nästan så att man landade på magen ute i foajén, jag hade blåmärken på armarna efter det, berättar Jörgen Stenberg.

Sáminuorras utspel följdes av tidningsrubriker i de stora tidningarna och Sáminuorra skickade ut pressmeddelanden med sitt budskap.
- Vårt mål var att de riksdagsledamöter som tog beslutet skulle inte göra det utan att höra oss. Det var det enda mål vi hade, att de skulle veta vilka känslor vi hade för deras beslut.

Förutom en något skakig stämning i riksdagskammaren så blev resultatet av protesterna att riksdagens middag med Svenska Samernas Riksförbund och Same Ätnam ställdes in samma kväll, på grund av oroligheter.

Åtta månader senare var det dags för den högtidliga invigningen av Sametinget, i Kiruna. Inte heller det flöt på utan att de samiska rösterna höjdes mot regeringens agerande. Josef Pittja och Nils Tomas Labba bestämde sig för att hungerstrejka i samband med invigningen.

Lennart Pittja (son till Josef Pittja) och Jörgen Stenberg beslutade sig för att ansluta på hungerstrejkens andra dag.
- Vi tyckte väl att det behövdes representation även från yngre samer. Det handlade väldigt mycket om rättigheter och framtid och det var överlag en väldigt orolig tid. Vi var båda engagerade i Sáminuorra och det kändes ganska självklart att ansluta, berättar Lennart Pittja.

Under den veckan som hungerstrejken pågick var det många samer som bidrog med hjälp och stöd.
-Första natten vi var på plats var det ett gäng locals som körde omkring och skrek ”lappjävlar” och annat. Den natten var ganska skakig för oss och efter det var det enskilda samer som var nattvakter resten av veckan.

Under invigningsdagen arrangerades en demonstration mot att småviltsjakten släppts fri och då deltog flera hundra personer. Lennart Pittja beskriver det som en ”fantastisk uppslutning”.

Det tydligaste minnet som Lennart Pittja har av hungerstrejken var när de träffade dåvarande sameministern, moderaternas Per Unckel, som han beskriver som en oerhört arrogant man.
- Det var en av de svåraste stunderna. Jag minns att jag höll på att brinna upp av frustration och ilska och han hade noll förståelse för vad vi pratade om. Jag fick känslan av att vi var mindre värda. Det var en omtumlade vecka.

De fyra hungerstrejkande fick också besök av kungen och drottningen, som, trots sitt späckade schema, satt i lavvun och samtalade i tjugo minuter.
- Det kändes ändå som en liten markering, man kanske sökte lite ljus i mörkret, de hade inte behövt göra det.

Både Lennart Pittja och Jörgen Stenberg uttrycker en enorm stolthet över att de deltog i hungerstrejken i augusti 1993.
-Det var en enorm motvikt till kristallglasen och de fina orden och det visade att det fanns många sprickor i fasaden. Regeringens företrädare tyckte nog det var väldigt frustrerande. De fick en annan bild där väldigt många anslöt sig till vår beskrivning av verkligheten. Det tror jag inte att de var förberedda på. Det var en bra och rätt åtgärd som satte strålkastarljuset på vår ståndpunkt. Vi hade ingen chans att göra på något annat sätt från samiskt håll, konstaterar Lennart Pittja.

KATARINA HÄLLGREN

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?