Lämna tillbaka kvarlevorna!

Nu har den högsta ansvariga, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, tagit forskare och museichefer i öronen. I ett pressmeddelande säger hon i klartext att hon kommer att verka för att de samiska kvarlevorna i statliga samlingar återförs till samerna.

Det är många som väntat på ett besked från kulturministern efter de senaste veckornas debatt i riksmedierna. Nu har den kommit.
- Jag har stor förståelse för att samerna inte vill ha sina förfäder i museimagasin, utan vill återbegrava dem. Jag kommer att verka för att de här kvarlevorna förs tillbaka dit de hör hemma, så snart det är möjligt. Vi för nu en dialog med myndigheterna för att detta ska kunna bli verklighet. Det handlar om etik och moral utifrån hjärtat - att tala om forskningsvärde eller liknande får då komma i andra hand, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i ett pressmeddelande onsdag den 3 april.

Debatten om samiska kvarlevor i statens samlingar tornade upp sig efter att Sametinget i plenum, 22 februari 2007, krävde ett återlämnande. Under de senaste veckorna har företrädare för statliga museer och samerna fått stort utrymme i riksmedierna. Kravet från samiskt håll har varit entydigt medan forskare och museichefer gett uttryck för hur viktigt det är för framtida forskning att behålla de samiska skeletten och skelettdelarna Sametingets plenum har enhälligt krävt en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Sametinget vill också att det görs en kartläggning av hur museer och institutioner tillskansat sig materialet, alltså hur det skett, genom öppning av gravar eller på annat sätt.

Medan man från samiskt håll varit tydliga i sina krav så har forskare och museichefer varit både diffusa, tveksamma och motsträviga till att lämna tillbaka de samiska kvarlevorna. I den redovisning som de statliga museerna lämnat till kulturdepartement hösten 2006, efter ett regeringsuppdrag, så kom det fram att det finns ett omfattande material av samiska kvarlevor i statens samlingar, bland annat på Statens historiska museer. Men från museihåll sa man sig inte kunna identifiera materialet med den exakthet som krävdes för en mera exakt redovisning