-Situationen är mycket allvarlig. Med dagens rovdjurstryck kommer renskötseln inte stoppa längre än kanske tio år, säger renägaren Lars-Ola Jannok.
2012-07-06

En explosion av rovdjur hotar rennäringen

Björn, örn, lo, järv och varg. Det är rovdjur som sammantaget ökat i stor omfattning de senaste åren. Medan svensk rovdjurspolitik anses framgångsrik och siktar högre så är det till priset av mycket svåra problem för rennäringen. Idag talar många om en näring på gränsen till kollaps.
Sametingets plenummöte i Tärnaby i maj. En äldre samisk man på åhörarbänken går fram och äntrar talarstolen inför sametingets 31 politiker. Han säger med tung röst:
-Jag är 83 år gammal och har arbetat med renskötsel i hela mitt yrkesverksamma liv. Men jag har aldrig upplevt att renskötseln lever under så svåra villkor som nu.

Det är många inom rennäringen
som delar den uppfattningen. Vid sidan av gruvexploateringar, järnvägen, skogsavverkning och vattenregleringar framträder ett större hot, värre än någonsin förr. Och mer skrämmande än de övriga. Svensk rovdjurspolitik. En politik som det från rennäringshåll inte anses går att påverka, och som bygger på ett ersättningssystem som inte på långa vägar kompenserar renägarnas verkliga förluster till rovdjuren. Situationen har givit upphov till känslor av vanmakt och frustration och bilden är samstämmig över hela renskötselområdet, från Idre i söder till Karesuando i norr, och oberoende av vem inom näringen man talar med. 

Lars-Ola Jannok är renägare och ordförande för Baste sameby i Gällivare kommun. Han beskriver en vardag med arbetsvillkor som sätter den mentala styrkan på allt hårdare prov.  Att dagligen finna sargade och döda djur är numera en obligatorisk del av arbetsdagen för renskötarna i fält.
-Det har skett en explosion av rovdjur de senaste åren om man jämför med hur det såg ut på 80-talet då vi hade en situation som vi kunde hantera och acceptera. Idag upplever vi oss maktlösa och att våra vittnesmål om hur det ser ut i markerna där rovdjuren lever av våra renar, inte hörsammas av myndigheterna, säger Lars-Ola Jannok.

Han menar att det ofta glöms bort att renskötseln också är en näring som behöver livsutrymme på samma villkor som alla andra näringar i Sverige. Att renägarna blir utsatta för en slags dubbelbestraffning och försatta i ett moment 22. Å ena sidan anklagas rennäringen för att vara olönsam. Å andra sidan skulle den vara mer lönsam om Sverige inte skapade så svåra villkor för den och beaktade renskötarnas traditionella kunskaper i högre grad, menar Lars-Ola Jannok.

Han säger att den psykiska aspekten för dem som lever med rovdjuren är något som inte får plats när riksdag och regering diskuterar rovdjurspolitik.
-Det är tungt att så ofta möta lemlästade renar som lämnats åt sitt öde. Många är döda men många är också fortfarande vid liv. Det jobbiga är att hitta dem och veta att hur man än bevakar renhjordarna så kan man inte skydda sina renar från angrepp. För mig som arbetar med renar är deras välmående A och O. När de mår bra, mår jag bra. Men när de mår dåligt gör jag det också.

Lars-Ola Jannok berättar att för hans sameby utgör järv och lodjur ett konstant hot under hela året, oavsett om renarna befinner sig på vinterbetet i tallskogen, eller på sommarbete i fjällen. Tidigare  var det här ett problem nästan uteslutande när renarna befann sig till fjälls, men på senare år har Lars-Ola och hans kolleger märkt att rovdjuren sökt sig allt längre ner till skogsområdena.
- Det är ett tydligt tecken på att den föda som finns till fjälls inte längre räcker till för att det är för många rovdjur som konkurrerar om den. Vi vet att de renar som vi inte lyckas samla ihop och som blir kvar till fjälls under vintern, återser vi aldrig mer. De går oavkortat till rovdjursföda. 

Inom Udtja sameby i Norrbotten pågår ett forskningsprojekt på björn. Hittills har forskningsresultaten visat att björnen tar betydligt fler renar än vad forskarna tidigare trott. För Lars-Ola Jannok är de nya siffrorna inte något som förvånar.
-Det här har vi som jobbar med renskötsel vetat hela tiden. Vi vet ju om vilken stor skada rovdjuren gör på renhjordarna. Men nu när forskningen presenterar resultaten så blir det mer trovärdigt.

Lars-Ola Jannok tycker att det från myndigheternas sida inte tycks finnas tillit till renskötarnas kunskaper och egna observationer. Han berättar att hans sameby bara i år upptäckt tre järvlyor som inte blivit godkända av länsstyrelsen. Och lyor som inte blir godkända får inte heller räknas som underlag när den statliga ersättningen för rovdjursskador betalas ut till samebyarna. 

Det talas ibland om att renarna borde inhägnas och att renägarna på så sätt skulle kunna skydda sina renar bättre, på samma sätt som med annan tamboskap. Men Lars-Ola Jannok menar att sådana uttalanden bottnar i en stor okunskap om renskötselns villkor.
-Renen är inte som får eller kor. Den äter inte samma saker och den kräver naturligt bete och enorma ytor att röra sig i. Det är renens biologi. Att fodra inhägnade renar är dyrt och det går inte att göra annat än i ett mycket begränsat antal. Och det går inte att göra hela året eftersom renen sommartid är beroende av det bete som finns på fjällsluttningarna.

Lars-Ola Jannok anser att Sverige måste göra ett ställningstagande och skapa en rovdjursförvaltning som är rimlig för rennäringens fortlevnad.
-Vi samer har aldrig velat utrota några rovdjur och vi vill det inte nu heller. De hör, liksom renen till vår fauna och att värna djur och natur är en grundpelare i vår kultur. Men idag har rovdjuren tagit överhanden och fortsätter det såhär är det bara en fråga om tid innan rennäringen upphör.

Text och foto: Anneli Kråik

Intressant

Den statliga rovdjursersättningen

1995 kom ett nytt statligt system för att ersätta rovdjursskador inom rennäringen. Systemet innebär att för lo, järv och varg betalas ersättning ut efter antalet konstaterade föryngringar av de nämnda rovdjuren inom varje sameby. Till en föryngring räknas en hona med årskull.
 
För björn och örn är ersättningen arealbaserad och samebyn får en viss summa utifrån hur stor samebyn är och oberoende hur stor förekomsten av dessa djur är inom samebyn.

För att kunna betala ut ersättning måste staten säkerställa antalet rovdjursföryngringar inom varje sameby. Detta innebär att det varje år måste göras inventeringar. Detta gör länsstyrelsens fältpersonal tillsammans med renskötare från respektive sameby. Under några veckor är man ute i markerna och letar lyor. Samebyn får då även bidra till kostnaderna för inventeringarna.

Ersättningen i kronor har inte räknats upp sen systemet togs i bruk utan ligger kvar på samma nivå som 1995. 

Beräkningar gjorda av SSR och professor Öje Danell vid Statens Lantbruksuniversitet (SLU) visar att rennäringen kompenseras med endast 37 % av de verkliga förlusterna som rovdjuren orsakar.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På www.samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?