Skogssamerna i de mellansvenska skogarna

I de lavrika skogarna i Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Västmanland och är troligt att det bedrivits skogsrenskötsel av sockenlapparnas förfäder ända fram till början av 1800-talet. De levde av jakt, fiske och renskötsel i de mellansvenska skogarna.  I mitten av 1600-talet inledde svenska myndigheter försök av att jaga bort dem, norrut till Lappmarken. I nästan 200 år skulle kampen att fördriva dessa samer pågå.

Det första försöket att fördriva samerna börjar i Järvsö, Hälsingland. Vid landstiget 1645 beordras länsmännen att driva ut alla samer som kommer till deras socknar. Beslutet följs av liknande beslut i andra socknar och i Söderhamn uppmanas bönderna i att de ska ange samerna för länsman.  Försöken är många men inte helt lyckosamma så 1720 skärps tonen ytterligare, det utgår en kunglig förordning som förnyas den 1723 som säger att samer som befinner sig utanför lappmarken omedelbart ska skickas bort.

Det går heller inte så bra, för samerna blir fortfarande kvar. De har renar och lever som de alltid gjort. Men nu börjar ett allt större missnöje sprida sig. Konkurrensen om viltet ökar och samerna som till stor del lever av jakten ska till varje pris bort, dessutom är kyrkan oroliga för samernas själavård.  Den 22 oktober 1729 skriver landshövdingen Danckwardt i Falun till samtliga befallningsmän i länet, att samerna ska föras samman och sedan deporteras via Gästrikland vidare norrut.

Oron hos samerna sprider sig och de framför i skrivelser till myndigheterna att de inte kan se en framtid i Lappmarken där de inget äger, aldrig har befunnit sig och framförallt inte kan se att de skulle kunna försörja sig. Bönderna i Dalarna börjar även de protestera, de behöver samerna och deras kunskaper och vädjar att ”få behålla en eller annan lapp”. Däremot i Hälsingland anser bondebefolkningen att samerna ska fördrivas och om inte det är möjligt så ska samerna tjänstgöra hos dem.

 

Beroendeförhållandet mellan samerna och bönderna går inte att ignorera. Myndigheterna beslutar sig för att gå bönderna till mötes och ställer som krav att samerna ska bli bofasta, uppfostra sina barn i en kristendom och att de inte ska ägna sig åt olovlig jakt.

På 1750- talet blir skogssamerna i Hälsingland och Gästrikland mer bofasta. De som redan tvingats att bli sockenlappar behåller sina renar och bedriver småskalig renskötsel. Kring 1830-talet upphör skogsrenskötseln helt. Trots att de slutar med renskötsel lever de som egen etnisk grupp sida vid sida av bönderna och de kallas nu sockenlappar.  De försörjer sig på sitt hantverkskunnande och tar hand om de sysslor bönderna inte vill åta sig som till exempel hästslakt.

Sockenlappen och hans familj lever så här ända fram till industrialiseringens början när efterfrågan på deras hantverksprodukter minskar och hästslakten sker av bönderna själva. 

Anna Skielta