Att få till en träff med Anna-Maria Fjellström är en utmaning. Skälet är att hon så gott som alltid är på resande fot. Antingen är det renarna som styr hennes färd, eller jobbet.

I höstas satte Fia Kaddik upp sin första fotoutställning någonsin. Sedan dess har hon fått både stipendium för sitt arbete med att föra ut den samiska kulturen och ett fullbokat schema inför våren.
– Det gamla kan man se på museum, men hur lever vi i dag? Det är det jag vi vill visa med mina bilder. Det är min skyldighet att dela med mig av det, säger Fia Kaddik.

Renskötaren Tomas Nejne, Vilhelmina södra sameby, har fått nog av webbkommentarerna på vk.se. Han menar att Västerbottens-Kuriren, VK, släpper igenom samefientliga kommentarer – till och med när texterna inte ens handlar om renskötsel eller samer

Det har varit en viss tröghet sedan starten av alla matprojekt men resultaten i det senaste projektet Renlycka visar att ibland måste det ta tid innan effekterna kommer. Renlycka har under drygt tre år resulterat i flera nyetablerade företag, ett kvalitetssigill för samiska matprodukter och framförallt framtidstro.

Anna-Stina Svakko har sina rötter i Kiruna, i området Kaitum och Kalix älvdalar men flyttade med sin mamma till Malå i Västerbotten när hon var 6 år.  Hon är uppvuxen med slöjden och idag är hon en mästare i sameslöjd.

De flesta samiska entreprenörer är nöjda med att försörja sig själv i ett enmansföretag. Inte Sabina Jonsson. Hon vill växa och skapa en marknad i hela Sápmi. Nu siktar hon på Norge som är en jättemarknad för en samisk konferensarrangör.

Renskötare är stolta över sitt yrkesval och vill inget annat än att vara renskötare. Det är en livsstil och inte bara ett yrkesval. Häri ligger paradoxalt nog också en del av förklaringen till renskötarnas psykiska ohälsa. Maktlöshet, gammaldags lagstiftning, rovdjur, dålig ekonomi och en omgivning som ser rennäringen som ett stort problem är ett hot mot renskötarens yrkesval och livsstil. Det leder också till ångest, depressioner och självmordstankar…