Siida – det samiska samhället
Innan samerna införlivades i nationalstaterna hade de organiserat sitt samhälle i form av siidor. Dessa siidor hade bestämda gränser och inom siidan fördelades jakt- och fiskerättigheter.
Hur såg då livet ut i dessa sijddor? Genom att studera de sijddor som hade kvar sitt självbestämmande längst, de skoltsamiska sijddorna och särskilt Suenjelsijd, så kan vi få en uppfattning om livet i sijddan. I den skoltsamiska sijddan Suenjel levde människorna på jakt och fiske ända till 1900-talets början.
Basen för försörjningen var under flera 1000 år familjegruppen. Två till tre familjer höll ihop och fiskade och jagade tillsammans. När vildrensjakten blev det viktigaste försörjningssättet vid 1500-talet f. Kr växte ett nytt samhälle fram, sijddasamhället. Sijddans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av ungefär tio familjer.
Solidaritet
Varje sijdda hade ett eget område, där bara sijddans invånare fick jaga och fiska. Gränserna för dessa territorier var kända för alla i den egna och de omgivande sijddorna. I sijddan fanns tryggheten och gemenskapen. Sijddans medlemmar förväntades visa solidaritet och lojalitet med sijddan genom att hjälpa till med anskaffandet av föda. För den som inte kunde jaga själv delade sijddans folk med sig av bytena.
Familjeområden
Under våren och sommaren fiskade och jagade sijddans medlemmar familjevis. Det var sijddan som fördelade de enskilda fiskevattnen och jaktmarkerna till varje familj. Gränserna för dessa områden var inte fasta, utan familjens storlek och behov styrde hur stort område de skulle tilldelas. I praktiken blev det ofta så att samma familj nyttjade samma land och vatten år efter år, men om en familj växte kunde sijddan föra över land och vatten från en annan familj som inte längre behövde hela sitt område.
Fångstgropjakt
På hösten återvände man till den gemensamma boplatsen, dálvvesijddan. Hösten var en viktig arbetsperiod, då det gällde att lagra mat inför vintern. Jakten och fisket bedrevs intensivt. Allt från djuren togs tillvara och nyttjades och alla sijddans medlemmar behövdes i det arbetet. Den viktiga jakten på vildren, björn och bäver bedrevs gemensamt av sijddans medlemmar. Anläggandet och skötseln av de stora fångstgropsystemen var också en gemensam angelägenhet.
I dálvvesijddan - vinterboplatsen
Under vintern fanns tid för socialt umgänge och då sköttes de gemensamma angelägenheterna i sijddastämman. Stämman bestod av familjernas överhuvud och fungerade som ett rättsligt råd, där tvister mellan människorna i sijddan avgjordes. Sijddastämman skötte också kontakterna med de andra sijddorna. Till vinterboplatsen kom också birkarlarna för att ta upp skatt till svenska kronan och för byteshandel. För detta kungliga privilegium betalade de en låg avgift till svenska kronan och kunde samtidigt göra sig en förmögenhet.
Sijddasamhällets upplösning
Nationalstaterna ökade intresse för samerna ledde till att samerna sakta men säkert drogs in i den svenska byråkratin och sijddans ställning kom att försvagas. I Sverige bestämde kung Karl IX år 1602 att samerna skulle infinna sig på bestämda marknadsplatser varje vinter. Där skulle de erlägga skatt till kronan samt delta i kyrkans gudstjänster och i ting. För att samerna skulle komma till de nya marknadsplatserna förbjöds birkarlarna att som förut bedriva handel med samerna på de gamla dálvvesijddorna. Inte heller skulle den gamla sijddastämman få fungera som domstol. Istället skulle samerna ingå i det svenska domstolsväsendet. Trots det fortsatte samerna att ta upp egna angelägenheter i sijddan, men i längden miste de gamla vinterboplatserna sin ställning som centralplats till förmån för de nya marknadsplatserna. Det betydde också att den samiska samhällsordningen med självbestämmande undan för undan försvagades.
Från sijdda till sameby
Dagens samebyar har sin bakgrund i det gamla sijddasamhället. Lappbyn som beteckning på sijddan dyker upp i svenska statens skrivna dokument på 1500-talet. Under 1600-talet blev renskötseln den viktigaste näringen för samerna. För samerna i fjälltrakterna var de gamla, runda sijddaområdena inte anpassade efter deras renars långa årstidsbundna vandringar mellan betesmarkerna vid norska Atlantkusten i väster och barrskogarna vid Bottenviken i öster. Det ledde till att territoriegränserna förändrades och fjällsijddorna fick en långsmal form i östvästlig riktning. För renskötseln i de skogssamiska sijddorna passade fortfarande den gamla, runda formen.
Sijddorna, eller lappbyarna som staten kallade dem, var i sin tur indelade i skatteland, ägda av enskilda samer. Denna ordning bestod fram till år 1886, då den individuella rätten till land och vatten lagstiftades bort. Istället omvandlades rätten till lappbyns mark till en gemensam bruksrätt för lappbyns medlemmar. I och med 1971 års rennäringslag ändrades namnet lappby till sameby. Samebyn omvandlades då även till en slags ekonomisk förening, där medlemmarna kollektivt ansvarar för renskötseln.
Basen för försörjningen var under flera 1000 år familjegruppen. Två till tre familjer höll ihop och fiskade och jagade tillsammans. När vildrensjakten blev det viktigaste försörjningssättet vid 1500-talet f. Kr växte ett nytt samhälle fram, sijddasamhället. Sijddans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av ungefär tio familjer.
Solidaritet
Varje sijdda hade ett eget område, där bara sijddans invånare fick jaga och fiska. Gränserna för dessa territorier var kända för alla i den egna och de omgivande sijddorna. I sijddan fanns tryggheten och gemenskapen. Sijddans medlemmar förväntades visa solidaritet och lojalitet med sijddan genom att hjälpa till med anskaffandet av föda. För den som inte kunde jaga själv delade sijddans folk med sig av bytena.
Familjeområden
Under våren och sommaren fiskade och jagade sijddans medlemmar familjevis. Det var sijddan som fördelade de enskilda fiskevattnen och jaktmarkerna till varje familj. Gränserna för dessa områden var inte fasta, utan familjens storlek och behov styrde hur stort område de skulle tilldelas. I praktiken blev det ofta så att samma familj nyttjade samma land och vatten år efter år, men om en familj växte kunde sijddan föra över land och vatten från en annan familj som inte längre behövde hela sitt område.
Fångstgropjakt
På hösten återvände man till den gemensamma boplatsen, dálvvesijddan. Hösten var en viktig arbetsperiod, då det gällde att lagra mat inför vintern. Jakten och fisket bedrevs intensivt. Allt från djuren togs tillvara och nyttjades och alla sijddans medlemmar behövdes i det arbetet. Den viktiga jakten på vildren, björn och bäver bedrevs gemensamt av sijddans medlemmar. Anläggandet och skötseln av de stora fångstgropsystemen var också en gemensam angelägenhet.
I dálvvesijddan - vinterboplatsen
Under vintern fanns tid för socialt umgänge och då sköttes de gemensamma angelägenheterna i sijddastämman. Stämman bestod av familjernas överhuvud och fungerade som ett rättsligt råd, där tvister mellan människorna i sijddan avgjordes. Sijddastämman skötte också kontakterna med de andra sijddorna. Till vinterboplatsen kom också birkarlarna för att ta upp skatt till svenska kronan och för byteshandel. För detta kungliga privilegium betalade de en låg avgift till svenska kronan och kunde samtidigt göra sig en förmögenhet.
Sijddasamhällets upplösning
Nationalstaterna ökade intresse för samerna ledde till att samerna sakta men säkert drogs in i den svenska byråkratin och sijddans ställning kom att försvagas. I Sverige bestämde kung Karl IX år 1602 att samerna skulle infinna sig på bestämda marknadsplatser varje vinter. Där skulle de erlägga skatt till kronan samt delta i kyrkans gudstjänster och i ting. För att samerna skulle komma till de nya marknadsplatserna förbjöds birkarlarna att som förut bedriva handel med samerna på de gamla dálvvesijddorna. Inte heller skulle den gamla sijddastämman få fungera som domstol. Istället skulle samerna ingå i det svenska domstolsväsendet. Trots det fortsatte samerna att ta upp egna angelägenheter i sijddan, men i längden miste de gamla vinterboplatserna sin ställning som centralplats till förmån för de nya marknadsplatserna. Det betydde också att den samiska samhällsordningen med självbestämmande undan för undan försvagades.
Från sijdda till sameby
Dagens samebyar har sin bakgrund i det gamla sijddasamhället. Lappbyn som beteckning på sijddan dyker upp i svenska statens skrivna dokument på 1500-talet. Under 1600-talet blev renskötseln den viktigaste näringen för samerna. För samerna i fjälltrakterna var de gamla, runda sijddaområdena inte anpassade efter deras renars långa årstidsbundna vandringar mellan betesmarkerna vid norska Atlantkusten i väster och barrskogarna vid Bottenviken i öster. Det ledde till att territoriegränserna förändrades och fjällsijddorna fick en långsmal form i östvästlig riktning. För renskötseln i de skogssamiska sijddorna passade fortfarande den gamla, runda formen.
Sijddorna, eller lappbyarna som staten kallade dem, var i sin tur indelade i skatteland, ägda av enskilda samer. Denna ordning bestod fram till år 1886, då den individuella rätten till land och vatten lagstiftades bort. Istället omvandlades rätten till lappbyns mark till en gemensam bruksrätt för lappbyns medlemmar. I och med 1971 års rennäringslag ändrades namnet lappby till sameby. Samebyn omvandlades då även till en slags ekonomisk förening, där medlemmarna kollektivt ansvarar för renskötseln.