2005-06-20
Beteslandet skövlas
Det är svårt att hitta hit. Oändliga skogsbilvägar i ett virrvarr av kalhyggen. Detta är norra Finlands mest nerhuggna områden. Just på grund av den hårda skogsavverkningen har Njellims siida fått flytta på kalvmärkningarna. Både i tid och rum.
Efter två veckors samlingar har äntligen kalvmärkningarna kommit igång. Njellim Siida är vad vi i Sverige skulle kalla skogssameby. Det betyder att renarna alltid är i skogen och inte i fjällen på sommaren som är mer vanligt i Sverige och Norge.
Kalvarna numreras
Kalvarna är tillräckligt stora för att märkas och här används klavsystemet. Kortfattat går det ut på att man tar in renarna i små grupper i en liten hage. Där fångas kalvarna för hand och får en nummerbricka runt halsen. Sedan släpps de ut i den stora hagen igen och hittar sin vaja (mor). Renskötarna noterar sedan vem kalven tillhör genom att se på vajans skurna öronmärkning. Sedan tas renarna in i den lilla hagen igen och kalvarna fångas in för hand igen. Sedan ropas numret upp och ägaren till kalven kommer och märker den i örat.
Öronen knipsas
I Sverige används nästan alltid kniv vid denna procedur, men här används en specialgjord tång som man knipsar med. Det verkar ha sina fördelar gentemot kniven. Exempelvis så tar det åratal att bli en snabb och bra märkare med kniv. Med tången så är det lättare. Fördelen med klavsystemet är att kalvarna stressas mindre jämfört med lassometoden.
Inga-Sara Artijeff är en av de unga renägarna i siidan. Hon och hennes syskon är med i renskötselarbetet så mycket som möjligt.
– Framtiden i Njellim ser inte så ljus ut. Det avverkar väldigt mycket skog här vilket gör att renarnas betesmarker försvinner. I år så stannade inte vajorna på deras vanliga kalvningsland just på grund av att de avverkat där.
Försöker stoppa skogsskövlingen
I våras var Greenpeace på plats för att förhindra allt för grov avverkning, men lyckades bara stoppa skogsbolagen tillfälligt. Gamla konflikter vaknade till liv i det lilla samhället mellan de som sympatiserade med Greenpeace och de som sympatiserade med skogsbolagen.
Inga-Sara berättar även om ett internationellt gruvbolag som håller på att undersöka om markerna häromkring är brytvärda. Hittar de något så får renskötseln sannolikt stryka på foten återigen. Att rennäringen är en stark kulturbärare, ett så kallat riksintresse och ett mer ekologiskt sätt att bruka marken, verkar inte spela någon roll.
Just nu hinns inga sådan ledsamma funderingar med. Natten är ung och en ny renskock ska hämtas i den stora beteshagen och Inga-Sara springer i väg.
Kalvarna numreras
Kalvarna är tillräckligt stora för att märkas och här används klavsystemet. Kortfattat går det ut på att man tar in renarna i små grupper i en liten hage. Där fångas kalvarna för hand och får en nummerbricka runt halsen. Sedan släpps de ut i den stora hagen igen och hittar sin vaja (mor). Renskötarna noterar sedan vem kalven tillhör genom att se på vajans skurna öronmärkning. Sedan tas renarna in i den lilla hagen igen och kalvarna fångas in för hand igen. Sedan ropas numret upp och ägaren till kalven kommer och märker den i örat.
Öronen knipsas
I Sverige används nästan alltid kniv vid denna procedur, men här används en specialgjord tång som man knipsar med. Det verkar ha sina fördelar gentemot kniven. Exempelvis så tar det åratal att bli en snabb och bra märkare med kniv. Med tången så är det lättare. Fördelen med klavsystemet är att kalvarna stressas mindre jämfört med lassometoden.
Inga-Sara Artijeff är en av de unga renägarna i siidan. Hon och hennes syskon är med i renskötselarbetet så mycket som möjligt.
– Framtiden i Njellim ser inte så ljus ut. Det avverkar väldigt mycket skog här vilket gör att renarnas betesmarker försvinner. I år så stannade inte vajorna på deras vanliga kalvningsland just på grund av att de avverkat där.
Försöker stoppa skogsskövlingen
I våras var Greenpeace på plats för att förhindra allt för grov avverkning, men lyckades bara stoppa skogsbolagen tillfälligt. Gamla konflikter vaknade till liv i det lilla samhället mellan de som sympatiserade med Greenpeace och de som sympatiserade med skogsbolagen.
Inga-Sara berättar även om ett internationellt gruvbolag som håller på att undersöka om markerna häromkring är brytvärda. Hittar de något så får renskötseln sannolikt stryka på foten återigen. Att rennäringen är en stark kulturbärare, ett så kallat riksintresse och ett mer ekologiskt sätt att bruka marken, verkar inte spela någon roll.
Just nu hinns inga sådan ledsamma funderingar med. Natten är ung och en ny renskock ska hämtas i den stora beteshagen och Inga-Sara springer i väg.