Sigrid Stångberg har hundra järn i elden
Sigrid Stångberg är bara 67 år gammal. Det är som att hon har hunnit med flera liv, fått mycket gjort. Kultur, politik, rättsfrågor lokalt, arbete, ensamstående mamma, sydsamiska språkbad, farmor… Tröttnar hon aldrig?
- Nej, jag har aldrig gett upp. Det går inte. Men man kan ju märka i svenska sammanhang att det kan ha betydelse att vara liten, same och kvinna. Man får en känsla av att de inte lyssnar. Nej, de gör inte det! De hör inte utan småskrattar. Det blir pinsamt.
Född 1945, gick nomadskola i Tärnaby (sex år på internat) och sjunde året vid nomadskolan i Änge, Jämtland, politiskt aktiv sen 60-talet, två barn och lärare sen 70-talet, fackligt aktiv, lärare och rektor vid sameskolan i Tärnaby i mer än 30 år, till 2011.
På den tiden när Sagka gick i nomadskola var samiska barn tvungna att gå där för att inte försvenskas (förstöras?).
- Det var tufft för många, mycket mobbning. Alla längtade hem och andra barn stal ofta godis och torrkött som de skickade hemifrån. Jag grät och berättade allt för husmor, fast jag visste att jag skulle få stryk för det. Stryk fick jag i alla fall. Men jag tog inte vid mig så mycket. Jag var nog redan då mer säker på mig själv.
Sigrids pappa Johan Andreas slutade med renar 1957. Sigrid följde med till Storuman, på stormöte mot nya rennäringslagen. Den kom 1971 och bidrog, som de befarat, till att slå split mellan renskötande och andra samer. Inte minst i Sagkas hemtrakter, Björkvattsdalen och Tärnaby.
Sedan dess har hon varit politiskt aktiv i och utanför Sametinget. Från starten 1993 och tolv år framåt satt hon för Landspartiet svenska samer och senare Laahkoeh (släkterna) i tinget.
- Från början var det nästan bara karlar. De frågade hur jag som hade skolan och skolungarna att ta hand om hade tid att komma på möten. Som att det var ett kall att vara lärare. Det fanns ju vikarier förstås. Då lärde jag mig Berit Ås härskartekniker. Sen dess tar jag ordet.
När Sigrid började studera historia, samiska och så småningom lärarhögskolan sa hennes mamma: Det är ingen idé att du studerar. Du gifter dig nog snart. Johan Andreas däremot stöttade och peppade hela vägen.
- Pappas support och politiska engagemang har betytt mycket för mig. Och eftersom jag inte har haft en gubbe vid min sida har jag inte fastnat i de gamla könsrollerna, där kvinnan är glad och skrattar, men inte deltar i diskussionen. Tänk att jag har fått höra ”Du får inte vara så duktig, det blir jobbigt för männen då”!
Nu är Sigrid Sagka Stångberg pensionär, men:
- Tänk om jag kunde få en helt ledig vecka och göra vad jag vill. Då skulle jag ha tid att hälsa på mina barnbarn i Kautokeino!
Arbetet med de lokala föreningarna Vapsten sijte och Vadtejen saemiej sijte fortsätter. Det handlar mycket om rättigheter för de samer som inte äger renar, om gruvetableringar som behöver överklagas och om kultur som konserter, föredrag, kulturreservatet Atoklimpen med mera.
Hon fortsätter också arbeta med de språkläger för barn och unga som hon 2009 fick norska Sametingets stora språkpris för. Dagarna är inte tomma.
- Men nu har jag bestämt mig för att inte vara i sammahang där man börjar från scratch med de samiska frågorna. En gång fick jag berömet: Du har i alla fall försökt försvara rättigheterna utan att bli ett offer! Det gjorde mig glad. Jag ger mig aldrig. Jag har alltid slagits ur underläge och det ger energi. Och så ber jag till Gud och sjunger i Tärnakören, det bli jag glad, stark och lugn av!
PIA SJÖGREN
