Sarakka Gaup - Ständigt på livets scen

Sarakka befinner sig för stunden i Oslo, hos sin mor, men också på språng till en hemlig audition. Sarakka växte upp i Oslo och Kautokeino med en äldre syster. Flytten däremellan lade nog grunden till hennes nuvarande kringflackande liv. För det är mest kappsäcken som gäller och dessutom med Giron/Kiruna som bas.
-Jag lever det liv jag vill leva, konstaterar hon efter en stunds tanke. Jag är där jag vill vara. I ständig rörelse men också gärna på någon teaterscen. Men inte alltid nödvändigtvis på scenen för jag gör annat också och vill göra annat också. Jag är lite av en ”bargoholic” (arbetsnarkoman) och vill jobba mycket. Och just nu är teatern det som gäller.

Hon började redan som barn med skådespelandet. Det föll sig naturligt. Hennes far, Ailo Gaup, arbetade på olika sätt, med teater. Han var till exempel inblandad i Beaivvaš teatern när den började sin verksamhet. Så Sarakka började på skådespelarutbildningen vid Nord Universitetet, Verdal (Norge), men gick aldrig färdigt.
-Det kändes inte helt rätt bara. Jag har inget emot skolan och utbildning i allmänhet. Men man måste följa sitt hjärta. Det tycker jag är det absolut viktigaste. Sedan så dog min far mitt i allt och jag fick ett skådespelarstipendium av Norska Sametinget. Det innebar att jag kunde börja arbeta mer med mitt skådespeleri. Och här på Giron Sámi Teahter så lär jag mig mer än vad jag någonsin skulle på universitetet. Men jag är absolut inte ”too cool for school”. Det finns många vägar att nå sina mål här i livet. Jag utesluter inte att jag en dag utbildar mig mer.

Giron Sámi Teahter hade urpremiär av Doala Dolat Heakkas / Håll elden levande den tredje maj 2016 i Kiruna.  De andra skådespelarna är Elina Israelsson och Paul-Ol Jona Utsi. Paul-Ol Jona är mestadels delaktig via jojk- och musikdelen. Föreställningen är en färd in Ailo Gaups universum. Bestående av lika delar verklighet som drömvärld. Jojken och musiken är av stor vikt i uppbyggnaden av föreställningsvärlden. Sarakka tycker föreställningen är viktigt på många sätt då den berättar om den Noiadi, shamanen och världen som hör till denne. En värld som tvångskristnandet tog från samerna. Sarakkas rollfigur är väldigt openminded, som hon själv beskriver det, reser till underjorden, Sájva. Där träffar hon på uldat (de underjordiska) och andra mytologiska karaktärer. Det är själva grundhandlingen. Invävt finns samhällskritik, poesi och inte minst jojken. Föreställningen växlar mellan nordsamiska, lulesamiska, svenska och till och med lite danska.
-Att använda samiskan inom teatern är jätteviktigt. Där har teatern en stor och viktig roll att spela. Samiskan måste få ta plats och höras i samhället. Det var också min fars hållning. Och det är en av de sakerna jag ärvt av honom. Tillsammans med samhällsengagemanget, naturintresset och mycket mer.

-Givetvis var det på många sätt tungt att arbeta med föreställningen. Jag är en känslomänniska och det blir såklart mycket känslor när man arbetar med det här. Jag saknar min far så mycket. Men jag har också kommit honom närmare genom att jag nu läst allt han skrivit. Och mina kollegor på teatern har gett mig mycket stöd. Bra energi har vi gett varandra. Kollegorna, inte bara skådespelarna, förstår mig och jag är väldigt tacksam för det. Publiken har också varit betydelsefull. Många som har sett föreställningen är min fars vänner och släktingar. De saknar givetvis också honom. När vi gör föreställningen är det ju som om han lever. De vill prata om honom. Jag tycker det är viktigt att vi pratar om de här sakerna, vår ursprungliga religion och tro, och föreställningen gör att vi kan prata om det på ett mer lättsamt sätt. Sen har vi ju även fått bra kritik och mycket beröm för själva föreställningen vilket ger positiv energi. Men framförallt känns det som han är med mig ännu mer än tidigare.

I höst så kommer Sarakka bo en del i Stockholm och sedan Giron/Kiruna igen. Kalvmärkningar hemma på Finnmark (Nordnorge) ska också hinnas med. Och givetvis om det blir några aktioner mot till exempel gruvetableringar eller liknade, så kommer hon att finnas där. I Paris under COP21 stod hon med de andra samerna i frontlinjen och protesterade mot världspolitikernas oförmåga att ta tag i klimatförändringarna. De samiska teaterföreställningarna har även dem tagit upp mer och mer politiska frågeställningar.
-Teatern kan återspegla den samiska traditionen och koppla ihop det med det moderna samhället. Försöka balansera de två. Och samtidigt är det en naturlig utveckling. Teatern har alltid visat upp en slags version av samhället. Jag tycker om det! 

Carl-Johan Utsi