Samer i de äldre skriva källorna
Samer uppträder många gånger i äldre skrifter. Mest kända är de från Norge och Island. Det är sagor och krönikor, dikter och lagtexter, de flesta på fornvästnordiskt språk. I dem ses samerna helt ur de nordiska folkens synvinkel. ”Isländska sagor” är släktberättelser, i regel nedskrivna på 1200-talet, men många gånger utspelade under vikingatid (750-1050 e.Kr.).
Samer omtalas sedan vår tideräknings början med det fornvästnordiska finn, finnar, eller skridfinnar, dvs. skidåkande ’finnar’, från 1200-talet också lapp, lappir – och en gång sem- i semsveinar (sameynglingar) i Vatnsdöla saga, det egna ordet ’same’. Finnmark är den vanligaste benämningen på samiskt område och betecknade ett mycket större och inte bestämt geografiskt område.
Den äldsta förstahandsinblicken i det nordnorska samhället ger ”Ottars rapport” till den engelske kungen, från 800-talets slut. Här berättar den nordnorske hövdingen Ottar om tama renar och det samiska språket och att han tar upp skatt av samer i form av hudar och pälsverk, fjäder och valrossbetar, skeppståg(rep) av valross- och sälhud, skinn av mård, ren och björn. Det var nog mer ett slags handel, i båda parters intresse. Från sydsamiskt håll beskriver den tyske prästen Adam av Bremen ca 1070 Sveriges inland norr om Värmland och att en del av samerna blivit kristna. Två tidiga lagar från områden kring Oslofjorden och norr därom, nedskrivna vid 1100-talets början, talar om att norrmän far till samer för att söka bot för sina sjukdomar.
Från ca 1160-75 är Historia Norwegie, en krönika på latin, troligen nedskriven i Tröndelag. Södra Norge delas in i tre zoner, på längden; längst i öster är ”samernas skogar”. Ett kapitel handlar om samerna: de är mycket skickliga jägare, bor i ”tält” av skinn eller näver, åker skidor och dras av renar. Av ekorrar, hermeliner och andra djur erlägger de varje år stora skatter till Norges kungar. En schamanistisk seans med en nåjd skildras; hans trumma har bilder av valar, renar med seldon, skidor och en båt med åror.
I Norge var man klart medveten om att nordmännen delade landet med samerna, att riket grundats av båda folken. Samer spelar en stor roll i myten om hur Norge samlades till ett rike. I den norska kungasagan Ågrip, skriven ca 1190 e.Kr., hjälper samer kungasonen Harald Hårfager att bli kung. Senare gifter sig Harald med Snöfrid, dotter till ’finnkongen’ Svási som bor i en ’gamme’ (kåta) vid kungsgården i Dovre, fjällkedjan i södra Norge. De får fyra söner, varav en blir ’sejdman’. Snöfrid blir stammor för den norska kungaätten.
Den isländske historieskrivaren Snorre Sturlason levde på 1200-talet och skrev om norska kungar från sagatid till år 1177. I Halvdan Svartes saga talas om en trollkunnig same i Hadeland i södra Norge, som plågas av kung Halvdan, men räddas av den unge Harald Hårfager. I Harald Hårfagers saga berättas om Snöfrid. I Ynglingasaga talas om mytiska Uppsalakungar som får söner med samiska kvinnor. I Snorres Edda sätts kunnighet i järnsmide i samband med samer.
Samerna har en slags dubbelställning: de är både utanför och innanför det nordiska samhället. De nordiska folken såg på dem som ”de andra”, men som hjälpare och goda grannar. Man levde i nära kontakt och fredlig samexistens, med samarbete, handel och giftermål. Gränsen dem emellan var flytande och oskarp. Hos Snorre, i Óláfs saga ins helga, har en norsk småkung i Oppland i södra Norge i sin tjänst en man, som kallas Finn den lille, och några säger var av ’finn-ätt’, som var en god skidåkare och bågskytt och kände alla vägar i Oppland. Búfinnar, bofasta samer, omtalas i flera källor. Den isländska Landnamabok nämner några män med samiska anor, som tog land på Island.
Den isländska Egil Skallagrimssons saga är från 1200-tal, men Egil levde på 900-talet. Han säger att Finnmark gränsar i väster till Hålogaland, i söder till Jämtland och Hälsingland och i sydöst till Kvänland, Finland och Karelen. Egils farbror Torolv Kväldulvsson far vintertid med en stor trupp för att handla med ’finnarna’ i fjälltrakterna och får pälsvaror och annat, som sedan säljs i bland annat England. Det rör sig om dagens Helgeland i Norge och södra Lappland i Sverige.
I Vatnsdöla saga får några samer tenn och smör i lön av Ingemund, som tog land på Island vid 800-talets slut. Han lovar att betala samer för att försänkta i dvala resa till Island och hämta hem den sak som genom en samisk spåkvinnas sejd försvunnit ur hans bältepung. I Ketil Hængs saga kallas en pil för ’samens gåva’ och samer köper smör av Ketil; ’finnkungen’ Gusi har två renar och ’släde’ och äger svärdet Dragvendil och pilarna Flaug, Remsa och Fiva. Samer får lön i fläsk. I en annan saga talas om en finnakonungr i Tröndelag vid namn Möttull, och att ’kungamodern’ Gunnhild uppfostrades i ’Finnmark’
Inger Zachrisson, docent i arkeologi