Det gömda språket blev centralt i Davids liv

David Kroik växte upp i byn Borgafjäll i Västerbotten. Det fanns inga andra samiska ungdomar i byn då han växte upp och det fanns inga möjligheter att läsa sydsamiska som modersmål eller hemspråk. Inte heller hemma hördes språket. Trots att hans far behärskar sydsamiska var det inget han använde inom hemmets väggar.
-Första gången jag hörde min far prata sydsamiska var jag nio år. Han blev intervjuad i Sameradion i samband med ett rengärde dit kungen och drottningen var inbjudna, berättar David.

Han minns att det förvånade honom att höra sin far prata på ett språk han inte förstod. Vissa ord och benämningar användes på sydsamiska i vardagen, men att det fanns ett helt språk i den kategorin förvånade David då.
-Det väcktes inga andra tankar hos mig då när pappa pratade, det var bara förvånande. Det blev ganska abstrakt för mig.

Gymnasiet gick David i Arjeplog och där fick han kontakt med andra samiska ungdomar. Bland annat träffade han ungdomar i Arjeplog som hade nordsamiska som familjespråk. Först då började tankar om språket väckas för David och han började ifrågasätta vart deras eget familjespråk egentligen tagit vägen. Någon riktigt svar på det har David egentligen aldrig fått.
-Det finns ingen som kunnat redogöra för vad som hänt i vår släkt när det gäller sydsamiskan. Jag har inte fått något svar på hur mycket samiska som pratades i pappas familj, men jag vet att han och hans två bröder använde det i renskötseln när de var unga.

Under gymnasietiden försökte David få sydsamiskan som en del av skolgången, men det blev aldrig så. Dock hade Davids tankar om språket väckts och han tog tag i sin språkliga resa när han flyttade hem efter gymnasiet. Då kunde hans gamla skola erbjuda modersmålsundervisning för de barn som då var elever. Läraren Gunnel Heligfjell åkte runt bland fjällskolorna och undervisade och hon erbjöd sig att hålla undervisning med David en timme i veckan.

David åkte till Snåsa på norsk sida för att köpa sydsamiska läroböcker som inte ens fanns utgivna i Sverige på den tiden. Han hade undervisning en timme i veckan och läste resten av tiden på egen hand.
- Det var ingen optimal lärandemiljö, men jag hade bestämt mig. Jag hade just slutat skolan och hade en del studievana. Jag måste ha varit väldigt motiverad. Jag jobbade extra på en butik, spelade en del tv-spel och åkte på styrelsemöten med Sáminuorra, men det kändes ändå som att jag hann med allt jag ville göra, berättar David och medger att han själv blir lite förvånad över sin egen målmedvetenhet när han återberättar hur allt började.

David minns första gången han lyckades sätta ihop en mening på sydsamiska och testade den på sin pappa – och han svarade.
-Det är lite som att man får en ny förmåga, en superkraft. Det är väl som med allt man lär sig och kan använda sig av, det är en väldig tillfredsställelse.

Idag är David 35 år och har mer eller mindre aktivt jobbat med sydsamiskan i drygt femton år. Idag jobbar han med språket på sin tjänst vid Nord universitet, men samtidigt konstaterar han att han nog aldrig kommer att ha ett språk som fungerar fullt ut.
-Det är en märklig känsla. Man blir mer precis när man uttrycker sig på sitt modersmål. Jag känner att jag inte är fullärd. Men visst har det skett en enorm utveckling. Jag pratade nyligen med en kollega om något ganska komplext och det kunde vi göra, hon på nordsamiska och jag på sydsamiskan. Sedan har jag skrivit min masteruppsats på 80 sidor på sydsamiska inom ett helt nytt fält och delvis fått skapa ny vokabulär.

Förutom att doktorera vid Umeå universitet undervisar David på en ny lärarutbildning i Levanger i Norge.
-Man kan säga att jag lever på mina språkkunskaper, det är det som står i centrum. Allt slit har faktiskt gett något tillbaka och det är blivit min yrkesbana. Jag skulle vilja säga att alla som fördjupar sig i samiskan och på något sätt ska jobba med samiska frågor har nytta av det i sitt yrkesliv.

Om David inte varit så målmedveten i unga år vet han inte vilken yrkesbana han valt. Ett tag läste han statsvetenskap, berättar han, och hade även planer på att bli ingenjör.
-Jag är en person som sällan tittar bakåt. Istället fokuserar jag på vad som är framför mig, och då är det lätt att missa sådant som har hänt. Men visst är jag stolt när jag ser tillbaka, absolut.

David säger att ett tips om man vill återta sitt språk att hitta någon att göra det tillsammans med.
-Ett annat tips är att fokusera på det man tycker är kul. Om man, som jag, tycker det är kul med matematik så kan man angripa språket genom system, struktur och logik. Är du uttrycksfull och social kan man angripa språket den vägen. I slutänden är det massa hårt arbete och det kanske är det jobbigaste. Men lägger man ner hårt arbete i något brukar det ge utdelning till slut.

KATARINA HÄLLGREN