Drömmen om outtömliga rikedomar i norr
Tvångsarbete
Med Nasafjäll inleddes tjugofem år av svåra lidanden för både människor och djur. Redan året efter det att fyndet hade offentliggjorts, inleddes byggnationer och gruvbrytning i Nasafjäll. Samerna blev inte inkallade att tjänstgöra i gruvan eftersom de ansågs som svaga, ombytliga, tröga och ovana vid hårt arbete. Däremot skulle de sköta transporterna mellan gruvan och hyttan, en sträcka på sex mil. För detta fick de lön i form av vadmal, mjöl, salt, tobak och brännvin.
Motsträvighet
För samernas del inkräktade tvångsrekryteringen på deras eget arbete med renarna, på jakten och fisket men det fanns ingen möjlighet att vägra. I ett rättegångsprotokoll från 1660 berättar några arbetare om hur motsträviga samer behandlades: ”Vi bundo om dem ett par tömmar, stötte de utföre i forsen några resor och dem sedan uppdrogo, att vattnet gick dem utav munnen igen, såsom allt bruksfolket väl veterligt och kunnigt är”.
Flydde till Norge
För renarna var malmkörslorna ett tungt arbete. Det berättas att vägen mellan gruvan i Nasafjäll och hyttan i Silbojokk efter gruvbrytningen var kantad av vitnade renskelett. Följden av det hårda arbetet eller slaveriet blev att många samer flydde till Norge för att slippa plåga sig själva och sina djur.
Litet utbyte
Gruvdriften pågick i tjugofem år, men utbytet blev litet: 860 kg silver och 250 ton bly till kostnader som mångdubbelt översteg produkternas värde. 1659 kom en truppstyrka från Norge som plundrade och brände gruvan och hyttan, vilket innebar slutet på gruvdriften.
Sprida Guds ord
Axel Oxenstierna menade att Gud låtit silvermalmen bli funnen, för att Guds ord skulle spridas i lappmarken och skolor upprättas. Även när det blev uppenbart för myndigheterna att gruvan var ett misslyckande fortsatte ändå driften. Så skulle man kunna hålla samerna ”i sann gudsfruktan” så att de skulle lämna sin avgudadyrkan. Dessutom ansågs man att samerna skulle bli modigare om de umgicks med svenskar och starkare om de åt svensk mat.
Nya gruvor
Man skulle tro att myndigheterna skulle tveka att starta ett nytt företag i lappmarken med tanke på det skrala resultatet i Nasafjäll, men ingalunda. 1657 hade samen Jon Persson hittat silver i Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) inom Lule lappmark. Han hade hållit tyst om fyndet, men när han blev uttagen till tjänst i Nasafjäll visade han fynden för att få frisedel. De nya fyndigheterna sågs som en välkommen ersättning för Nasafjäll och 1661 satte verksamheten igång. Även här skulle transporterna skötas av samer, vilket medförde att de rymde till Norge. Gruvbrytningen upphörde 1702. Av de många ton malm som bröts blev resultatet endast några kilo rent silver.