Domstolsprocesser om rätten till land och vatten

Det tog femton år innan Högsta Domstolen i januari 1981 avgjorde Skattefjällsmålet. Samebyarna fick inte gehör för sin huvudtalan om bättre rätt till land och vatten, men av domen framgår att ett nomadiserat folk kan förvärva äganderätt till land och vatten genom långvarigt bruk (urminnes hävd) och ockupation av herrelöst land.

Under 80-talet ersattes juridiken av politiken. Samerna krävde en statlig utredning i ett försök att nå en politisk lösning efter förlusten i Skattefjällsmålet. Samerättsutredningen började sitt arbete 1983 och presenterade sitt slutbetänkande 1989. Det bärande förslaget var inrätta ett samiskt folkvalt organ (ett sameting). Utredningen föreslog också förändringar i rennäringslagen för att säkra ett starkare samiskt inflytande över nyttjandet av land och vatten i renskötselområdet.

90-talet började med en gigantisk rättsprocess som skapade ett helt nytt rättsläge för renskötseln i Härjedalen och Dalarna. Den så kallade Sedvanerättsprocessen i Härjedalen inleddes 1990 med att skogsbolag tillsammans med 700 privata markägare lämnade in en stämningsansökan av fem samebyar till tingsrätten i Sveg. Markägarna hävdar att samebyarna inte har någon sedvanerätt till renbete på huvuddelen av de marker som ligger nedanför renbetesfjällen. Nu var det inte staten som var motpart utan privata markägare inom samebyarnas vinterbetesland. Skogsbolagen drog senare tillbaka sin stämning och gick med på en förlikning.

Sedvanerättsprocessen drog ut på tiden samtidigt som 80-talets utredande närmade sig sin politiska lösning. Riksdagen beslutar den 15 december 1992 att inrätta ett samiskt folkvalt organ, Sametinget, med val redan året därpå den 16 maj. Samma dag tar Riksdagen också beslut om att införa en ordning med fri småviltjakt och handredskapsfiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Efter sex år, den 21 februari 1996 kom domen som skakade om hela Sápmi: Samebyarna i Härjedalen och Idre sameby förlorade sedvanerättsprocessen. Tingsrätten i Sveg slog fast att det inte finns någon "av avtal beroende rätt till bete med ren som belastar de i målet aktuella fastigheterna". Domen i sedvanerättsprocessen blev ett slag i ansiktet för rennäringen i Härjedalen, som efter utslaget i tingsrätten saknar rättslig grund för renbete på huvuddelen av samebyarnas vinterbetesmarker.

Samebyarna överklagade tingsrättens beslut och den rättsliga processen drog vidare in på det nya millenniet. Hovrättens dom i februari 2002 var i sak identisk med tingsrättens utslag. Den 1 april 2004 sattes det punkt för processen i svenska domstolar då Högsta domstolen inte beviljade tillstånd för prövning i Sveriges högsta rättsinstans.

Under tiden som samebyarna i Härjedalen mödosamt tröskade sig igenom rättsapparaten så spred sig oron norrut. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten blir stämda av 100 markägare i Nordmaling för att de låter sina renar beta på deras marker. Rättegången pågår ett par höstmånader 2005 och domen blev en glädjechock för samerna och luttrade samerättsjurister.

Den 20 januari 2006 kom den första samiska segern efter 40 år av processande. Samebyarna vann det uppmärksammade Nordmalingsmålet i tingsrätten. En ny samisk förlust hade sannolikt lett nya stämningar från fler markägare. Efter överklagande från markägarna fastställde Hovrätten samebyarnas rätt till renbete den 19 september 2007. Högsta Domstolen dömde också till samernas fördel, och konstaterade samtidigt att renskötselns rätt till vinterbete snarare vilar på sedvanerätt än urminnes hävd. Nordmalingsmålet klargjorde grunderna för samernas renskötselrätt på ett sätt som ändrade rättsläget och förtydligade kriterierna för vinterbetesmarkerna.

Den 11 maj 2009 lämnade Svenska samernas riksförbund och Girjas sameby in en stämningsansökan riktad mot den svenska staten.  Stämningen handlar bland annat om hur samerna 1993 berövades en stor del av beslutanderätten till jakt och fiske, då småviltsjakten släpptes fri. Syftet med stämningen är att genom en domstolsprövning fastställa samernas jakt- och fiskerättigheter. Om samebyn har rättigheterna borde de också ha det avgörande inflytandet över hur jakt- och fiskeresurser fördelas. Idag görs det av staten genom länsstyrelserna.

Justitiekanslern (som företräder staten) motsatte sig en prövning av saken genom att överklaga till Hovrätten. JK hävdade bland annat att samebyn inte hade rätt att föra talan i ett sådant mål. 2012 kom till slut Hovrättens beslut att säga nej till att pröva statens överklagan, vilket innebär att Gällivare tingsrätt kan ta upp Girjas stämningsansökan till prövning. Det lär bli en lång och utdragen process.

Vi har ett Sápmi med olika och oklara rättsförhållanden inom renskötselområdet. Domen i Nordmalingsmålet visar att ju längre norrut i Sápmi vi kommer, ju lättare är det måhända att bevisa samisk närvaro och samisk sedvanerätt. Det känns så självklart att nomadiserade samer och deras renhjordar alltid flyttat från fjäll till kust. Problemet i vissa områden är att i domstol kunna bevisa samiskt bruk av marken eftersom Sveriges juridiska system bygger på jordbrukarkulturen. Det är mycket lättare att bevisa att viss mark odlats i 90 år än att bevisa jakt, fiske och renskötsel, eftersom man av naturliga skäl inte lämnat stora spår i naturen. I Sverige ligger bevisbördan på samerna, medan det i Norge är tvärtom: markägare måste bevisa att samiskt bruk inte förekommit.