Rätanmålet
Rätanmålet är ett av flera exempel på rättsfall som behandlat samers renskötselrätt på vinterbetesmarker. I den nuvarande rennäringslagens första paragraf står det att samernas renskötselrätt grundas på urminnes hävd. Enligt rättspraxis från skattefjällsmålet (dom i Högsta Domstolen år 1981) och framåt, har kriterierna för bruksrätten tolkats som att renskötsel ska ha skett kontinuerligt på renbetesmarkerna samt pågått under en längre tid (90 år har varit praxis).
Rennäringslagen skiljer på åretruntbetesmarker och vinterbetesmarker (som bara får användas 1 oktober-30 april). Vilka områden som är åretruntbetesmarker står i lagen. Vinterbetesmarker är däremot bara omnämnda som områden där ”renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. Denna formulering har tolkats som att rätten till vinterbetesmarkerna måste uppfylla kriterierna för urminnes hävd, där kraven på kontinuitet har varit svåra att uppfylla. På grund av vinterbetets naturligt långsamma återväxt och väderförhållanden som skiftar från år till år, kan betesområden användas mycket oregelbundet och stå outnyttjade under långa perioder.
Med hänvisning till att kriterierna för urminnes hävd inte uppfyllts, samt att hovrätten gjort samma bedömning i Härjedalsmålet (dom i hovrätten år 2000), dömde tingsrätten år 2005 till markägarnas fördel. Domen överklagades till hovrätten. Tåssåsens sameby, som av kostnadsskäl inte haft något juridiskt ombud i tingsrätten, anlitade då en advokatbyrå som bistod med att ta fram ny, omfattande bevisning. Hovrätten kom 2011 fram till att så mycket ny bevisning hade tillkommit att fallet skickades tillbaka till tingsrätten för nya förhandlingar.
När parterna höll på att förbereda sig för de nya tingsrättsförhandlingarna 2011, meddelade Högsta Domstolen (HD) sin dom i Nordmalingsmålet. Den tvisten handlade, precis som Rätanmålet, om renskötselrätt på privatägda marker. HD kom fram till att samernas renskötselrätt på vinterbetesmarker vilade på sedvanerätt snarare än på urminnes hävd. Sedvanerättens kriterier för regelbundenhet var bättre anpassade till renskötselns speciella markanvändning och samerna vann därför i Nordmalingsmålet.
Nordmalingsmålet hade stor betydelse för utgången i Rätanmålet. HD:s uttalanden, tillsammans med den nya bevisningen som Tåssåsens sameby lagt fram, gjorde att markägarna inte längre såg sig ha möjlighet att vinna. Talan lades ner och tingsrätten meddelade därför i sin dom att samebyn av sedvana hade renskötselrätt på de berörda markerna. Markägarna gick också med på att betala samebyns rättegångskostnader. För att undvika framtida konflikter enades samebyn och markägarna om en ersättningsmodell för reglera eventuella framtida skador på nyplanterad skog.
Utgången av Rätanmålet har klargjort vad som krävs för att bevisa sedvanerätt. Dessutom gav det en fingervisning om vilken betydelse Nordmalingsmålet kan komma att ha i framtida renbeteskonflikter. Det har också väckt frågan om resning i exempelvis Härjedalsmålet, en rättstvist från år 2000, där både tingsrätt och hovrätt dömde till markägarnas fördel.
Text: Olov Anders Sikku