Mats Jonsson tecknande sin historia
Mats Jonssons serieroman "När vi var samer" beskriver den utdragna och hjärtlösa tid när svenska staten försökte utplåna den skogssamiska kulturen. Nu är den som första serieroman nominerad till Augustpriset.
I nya boken finns berättelser vars ljus nästan hann slockna. Först när hans farfar, Bror Jonsson, dog dagen innan Mats åttaårsdag fick familjen veta att de var samer. Inte ens hans pappa visste. Under researcharbetet förstår han tecknen som alltid funnits omkring honom, och som nu berättar vem han är.
Tidigt i boken står han med dottern på Nordiska museet när han berättar att de är samer. Hon vill veta mer. Men han vet inget mer.
– Det blev så tydligt. Jag har alltid berättat saker för henne men visste inget om vår släkts historia.
Men boken är inte bara en berättelse om hans egen släkts samiska historia och hans sökande efter en samisk identitet. Den försöker även göra en bred folkbildande skildring av den skogssamiska historien i Sverige. Humorn, aktivismen och självkritiken finns kvar, men nu går sorgen och vreden hand i hand, två krafter som ju sällan går att skilja åt.
Boken sträcker sig över 340 sidor, och även om personerna byts ut i takt med att tiden går så är det en och samma berättelse som är framåtrörelsen; den systematiska politik vilken Mats Jonsson själv ser sig som en slutprodukt av: en skogssame som inte vet att han är skogssame, och som inte ens vet vad en skogssame är.
– Först var jag positiv och nyfiken, men snart blev jag allt argare och ledsnare ju mer jag insåg att det var ett kulturellt folkmord som ägt rum.
I farmoderns och farfaderns hem fanns sedan många år en samisk svepask som kallades spanna. Den var låst och förbjuden och skulle så förbli, ingen fick öppna den.
Men efter farfarderns död gläntade familjen på hemligheten som han skyddat i alla år: renmärkesbevis, brev från lappfogden och foton från renskiljningar. Berättelsen om vem han egentligen var hade funnits mitt ibland dem.
– Jag kan bara tolka det på ett sätt, att farfar inte ville släppa taget om sitt förflutna. Jag tror också att han med sin tystnad ville skydda barnen från rasism. Och säkert påverkades han av skammen att ha tvingats ge upp sitt liv.
Enligt 1928 års renbeteslag räknades endast renskötare med rätt antal renar in i samebyn, och icke renskötare upphörde att vara same i statens ögon. 1941 tvingades Bror Jonsson till slut att sälja sina fem renar och därmed ge upp sin samiska identitet. Året därpå föddes Mats farbror Gösta. Tre år senare föddes Mats pappa. Då levde Bror redan som svensk.
När Mats Jonssons föräldrar växte upp i Norrbottens inland på 1950-talet, var synen på samer som ”den andre” utbredd.
– Och om man då senare i vuxen ålder får veta att man själv är ”den andre”, som pappa fick i och med farfars död, är det nog väldigt lätt hänt att man inte gräver vidare i det.
Under Mats uppväxt fanns få samiska berättelser i populärkulturen att spegla sig i. Att Sverige nu börjat vända blicken mot Sápmi har hjälpt Mats att göra tvärtom mot sina föräldrar. Gräva istället för att tiga. När han såg Sameblod av Amanda Kernell, som kom 2016, drabbades han av scenen där Elle-Marja får sin döde fars kalvmärkningskniv.
– Jag insåg att vi hade en exakt likadan hemma, som vi skurit torrkött med. Jag hade alltså vuxit upp omgiven av tecken – farmor och farfars rotslöjd, ett kakfat när det var finfika, en massa knivar och kåsor och konst av Lars Pirak – utan att kunna tolka dem. Boken blev berättelsen om varför jag inte vet något.
Den 22 november avgörs vem som får Augustpriset 2021.
Text och foto: MALIN NORD