Sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och tystnadskultur
Det tog Liselotte Wajstedt åtta år att göra den konstnärliga dokumentärfilmen ”Tystnaden i Sápmi”. Hon upplever att något har förändrats i Sápmi under de här åren.
- Många har väntat på filmen, och nu vill publiken inte gå hem efteråt utan stanna kvar och prata, säger hon.
Filmprojektet började med att Ida Labba Perssons mamma kontaktade Liselotte Wajstedt och berättade att dottern blivit våldtagen under påskfestivalen i Guovdageaidnu/Kautokeino. Hon ville träffa Liselotte och berätta. Tillsammans bestämde de att filmen skulle handla om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa bland unga och den tystnadskultur som kan uppstå kring brott i ett litet samhälle som Sápmi.
Ett par år efter Liselottes första möte med Ida fick en annan ung samisk kvinna, Marion Anne Mienna Rimpi, frågan om att hålla ett seminarium på Árran, lulesamiskt center i Divtasvuodna/Tysfjord. Hon bestämde sig för att berätta sin familjs historia. Om hur hennes mor blev sexuellt utnyttjad som barn och hur det påverkat henne så mycket att hon tog sitt liv när Marion var vuxen.
Marions föredrag filmades och hon valde själv att publicera det på Facebook för att ge berättelsen spridning. Hennes vittnesmål ledde till en polisutredning av 151 anmälningar om övergrepp mot minderåriga. Övergreppen ska ha pågått i årtionden i den lilla kommunen på omkring 2 000 invånare.
- Jag ville bara få ett stopp på det här, säger hon i filmen, nu är det nog.
För Liselotte blev Marions berättelse ytterligare en pusselbit. Några år tidigare hade hon förlorat två av sina kusiner, Gusto och Heika, genom självmord.
- Mina kusiners död blev en chock och ögonöppnare i hela Sápmi. Samiska unga mår inte bra, och jag ville ta reda på varför, säger Liselotte.
Marions mamma var inte ensam om att ha drabbats, men få vågade prata om övergreppen som många visste pågick. De som har vågat berätta har upplevt liten eller ingen stöttning från vare sig familjen eller samhället, enligt Marion.
För Ida blev livet ett helvete när hon anmälde förövaren och händelsen kom ut. Hon fick höra att hon ljugit, även förövarens mamma vittnade mot henne genom att påstå att hon varit hemma vid tillfället och att våldtäkten omöjligt kunde ha ägt rum. Och eftersom Sápmi är litet blev det svårt för Ida att leva som vanligt eftersom hon överallt kunde riskera att möta den misstänkte våldtäktsmannen. I filmen säger hon:
- Jag hoppas att jag via den här filmen hjälper andra att prata om det här och anmäla.
Hon säger också att det är extra viktigt att man vågar prata om övergrepp i just Sápmi.
- Sápmi är en bubbla där allt är perfekt. Det är så fint och väldigt patriotiskt.
Ida säger att man kan prata om vindkraftverk och gruvor men få vågar prata om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp och kvinnoförtryck. Skammen är för stor.
Liselotte och Ida har pratat mycket om tystnadskultur och vad den kan bero på.
- Min samiska stora familj är väldigt konflikträdda, man vågar inte protestera. Så beter sig hela Sápmi eftersom det är så litet. Man skyddar varandra och det är inget konstigt. Psykisk ohälsa är ju en följd av statens övergrepp och kolonialisering. Tystnadskulturer pågår överallt, inte bara i Sápmi, den uppstår så fort man är beroende av sin grupp, säger Liselotte.
I filmen finns en nyckelscen som visar hur komplext detta är. Liselotte samtalar med Marions mormor. I början av samtalet säger mormodern att hennes barnbarn varit stark som vågat berätta, men i nästa mening säger hon, som från djupet av flera lager av generationer, att det inte är bra att det kommer fram, övergrepp ska hållas hemliga. Marion konfronterar sin mormor, vill inte mormodern att hon prata om det? Nej, svarar mormodern, hon har fått lära sig att tysta ner övergrepp, men det är ändå bra att Marion berättar.
I början av filmprocessen fick Liselotte höra att hon borde låta de där sakerna vara. Hon blev även utsatt för hot. Så är det inte längre, säger hon. Nu, när filmen är klar, upplever hon att den tvärtom öppnar upp för samtal.
- Efter visningen vill många stanna kvar och prata, som mammor och unga killar, det har varit överraskande. De blir verkligen berörda. Många vill veta mer om tystnadskulturer och även berätta om egna erfarenheter. En del vill veta hur Ida och Marion mår idag.
Att ta emot Idas och Marions vittnesmål var bland det svåraste med arbetet, berättar Liselotte.
- Ibland började jag gråta under intervjuerna. Marion sa en gång att det är lugnt, psykologer har också gråtit när de har hört henne berätta.
I filmen ”Tystnaden i Sápmi” symboliserar Marion arvet, Ida nuet och samtiden. Ida uppmanar de som utsatts för våldtäkt att våga anmäla. Även om ärendet läggs ner, som i hennes fall, så gör det att självkänslan stärkts. Att anmäla är att ta sig själv på allvar och förstå att våldtäkten inte är ens eget fel, menar hon.
Liselotte hoppas att filmen ska påminna tittarna om att övergrepp fortfarande begås, och att vi måste prata om det.
- Tro inte att det är över bara för att Me too har hänt, det händer här och nu. Om jag kan ge en enda kvinna eller ett barn ett frö till att känna sig sedd, och förstå att hon inte är ensam, då kan det förändra hela livet i de val hon gör senare.
MALIN NORD