Samisk hårdslöjd saknar återväxt

Han har blivit en känd förespråkare för doudji, och särskilt för hårdslöjden som snabbt behöver få ett uppsving. Under Seapmie Vusethe som arrangerades i Staare i november var Nils-Johan Labba på plats för att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.
- I Sverige är samiska näringar extremt marginaliserade, hela strukturen med möjlighet att söka bidrag är skapad utifrån ett västerländskt sätt att tänka. Myndigheter förstår sällan att kulturellt bevarande är den största moroten för oss, inte ekonomisk tillväxt. En fungerande ekonomi är enbart en förutsättning för att det ska gå runt. Men när majoritetens tankevärld sätter kontexten för alla företagare i landet blir det väldigt svårt att överleva.

Nils-Johan Labba är född och uppvuxen i en samisk familj som saknade språket. Samisk kultur fanns närvarande i hemmet men aldrig uttalat så länge han och systern Elin Anna Labba var små.
- Vi använde enbart kolt vid särskilda tillfällen. Slöjd fanns hemma men jag gick inte i sameskola. Språket är ju det mest självklara sättet att överföra samisk kultur på.

Som vuxen, efter militärtjänsten, hade han inget samiskt tänk alls, då var han inskolad i svensk skolgång och militärutbildning och sökte arbete. Men när hans mamma föreslog att han skulle gå på Samernas utbildningscentrum och lära sig slöjda gjorde han det, och alla gamla värderingar om vart han var på väg i livet tvärvände. Där började hans samiska näringslivsengagemang.

Efter utbildningen startade han eget och började med smycken som snart övergick i hårdslöjd.
- Jag upptäckte snabbt att återväxten är dålig. Få väljer att satsa, många talanger har rätt förutsättningar men tar inte steget. Samiskt hantverk är efterfrågat, men vi har inte aktörer som kan möta den efterfrågan.

Vad beror det på?
- En anledning är att nivån på skolan länge var för låg. 2014 kom jag tillbaka som lärare med syftet att höja kunskapsnivån, och det blev mycket bättre. Planen var att få fler elever till skolan och framför allt till linjen trä och horn. Vi ville ge eleverna bättre kunskap i områdestraditioner och samiska särdrag i hantverk. Jag och Jon Utsi gjorde fyra år tillsammans där.

För två generationer sedan var hårdslöjdarna fler, produktionstempot högre och antalet produkter på marknaden fler. Nils-Johan Labba nämner Martin Kuorak, Esse Poggats och Olav Svonni som var stora på 1980- och 1990-talet. Sedan dess har en dramatisk utveckling skett.
- De lyfte doudjin till en konstnärlig nivå som det pratas om än idag. Men sedan kom ingen riktig föryngring, återväxten minskade. När jag började lägga märke till det här i början av 2000-talet var vi redan ganska få, och giganterna var gamla eller hade dött.

Nils-Johan Labba räknar tyst för sig själv och kommer fram till sju hantverkare som arbetar med hårdslöjd i Sápmi idag. Det gör att han själv får beställningar från många olika områden i Sápmi.
- Det ställer höga krav på att jag gör min hemläxa. Vilken form och vilka mönster var vanliga i kundens område? På så vis överlever variationerna, men det ska ju inte behöva vara så att jag återskapar från deras område. Det borde finnas ett par hantverkare från varje område.

Återväxten för mjukslöjden som gáktin är större. Koltar är något som många samer behöver, de används och slits och ägaren växer ur dem och behöver en ny, säger Nils-Johan Labba.
- Hårdslöjdens produkter är inte lika identitetsbärande. Min kniv konkurreras ut av andra mer lättillgängliga knivar på marknaden. Där har vi ett ansvar att öka medvetenheten bland den samiska befolkningen till att börja använda samiska produkter i vardagen.

Han lyften sin gaksi som står på bordet framfört honom fylld med kokkaffe från serveringen bakom oss där vi sitter.
- Genom att visa att samisk doudji är ett bruksföremål skapar vi också ett behov av den och gör den synlig.

Vad skulle behövas för att få fart på återväxten?
Ett landsbygdsprogram med samisk förvaltning, där samiskt näringsliv får sätta vilka kriterier som ska gälla. Och betydligt mer statliga medel att söka. De som finns tillgängliga för samiska hantverkare är en spott i havet.

Ändå är Nils-Johan Labba inte orolig.
- Jag tror att det finns utrymme att vända på det. Det finns ett stort intresse internt bland slöjdarkretsarna, det produceras utställningar, så jag tror att det är så pass många positiva rörelser i gång att det kan bli bättre.

 Malin Nord