Väskan som väcker nyfikenhet

Från att Anja Labj var liten brukade hon besöka Funäsdalens fjällmuseum, och väskorna fanns alltid där, vilka är några av museets äldsta föremål.
- Med åren blev jag observant på att nästan ingen bar väskan längre, och jag har alltid tyckt att den är så fin.

I sitt arbete med att ta reda på så mycket som möjligt om dess ursprung har också ingått att hitta ett sydsamiskt ord för själva väskan. Vad skulle hon kalla den? Då många har slutat att prata språket försvinner termer.
- Jag valde ordet voesse, som betyder säck eller ryggsäck enligt sydsamiska ordboken, men själv vill jag översätta ordet till påse.

Anja Labj kommer från Brändåsen i svenska Härjedalen samt Rörosområdet på norsk sida, där hon gick i skola. Hon har en mastergrad i sydsamiska språket.
- Hemma pratade vi mestadels norska och svenska och jag märkte tidigt att något saknades. Jag hörde de äldre prata samiska och lärde mig lite på det viset, annars har jag läst många böcker och pluggat grammatik. Allt i det samiska livet hänger ihop, så som språk, slöjd och renskötsel.

Det är avgörande för hennes undersökningar av Käringsjöväskan att ha kunskaper om språket, renskötseln och annan kulturkunskap för att kunna förstå helheten av produkten och dess ursprung. Var har den använts? Vad har den använts till? Hur gick man till väga för att tillverka väskan? Vilka samiska termer finns kopplade till väskan?

Utifrån den kunskap hon har idag tror hon att den användes flitigt många år tillbaka. Den finns i flera storlekar och har många fickor. En källa från hennes sameby har berättat för hennes faster att den använts som jaktväska och att man bar krut och salt i den, en annan källa från samebyn säger de bar torkad kvanne och salt i den, som de använde när de skulle locka på renar i rengärdet.

Vad är det som fascinerar dig med just den här väskan?
- Man kan se att väskan är gjord av gamla material och sytekniker, och allt material som påsen är gjord av har vi samer haft tillgång till under all tid. Allt kommer direkt från renen, både det vita och barkgarvade skinnet, men också senorna som användes till sytråd. Det är alltså inte material som är inhandlat. Och trots att vi har slutat att sy och använda påsen har vi fortfarande kvar materialkunskapen, beredningssättet och sömtekniken. Det är spännande att tänka på att detta är något som vi delar med andra urfolk över hela jordklotet.

Anja Labj tror att man klippte remsorna av det vita skinnet för att skapa vackra dekorationer, och på ett sådant sätt för att kunna ta tillvara så mycket som möjligt av skinnet.
- Slöjden bär för mig på en samisk filosofi, en urfolksfilosofi, om hur man tar vara på materialet som finns runt omkring en. Man beredde och skapade enbart det som man behövde i sitt liv och vardag för att överleva och alltid med den tanken att allt ska gå tillbaka till omgivningen igen.

Anja Labj försöker nu kartlägga på vilka fler museer man kan hitta sådana påsar. Genom att ta reda på var de ligger gömda i dag och var de använts och köpts, kan man också förstå var samer har befunnit sig, menar hon.
-Jag vill bevara väskan eftersom vi behöver bevara alla delar av vår kultur för att kunna förstå och dokumentera vår egen oskrivna historia. Påsen berättar om en handelsvara gjord med en uråldrig material- och syteknik som visar på vår närvaro i det här sydligaste samiska området.

Käringsjöväskan heter den eftersom en kvinna från Anja Labjs sameby vet att påsen blev sydd i just Käringsjön. Med hjälp och vägledning av Irene Dorra, som är den första i modern tid att tolka och återskapa Käringsjöväskan, har nu även Anja Labj sytt en egen väska. Det tog ungefär 200 timmar.
- Irene Dorra var med i uppstartsfasen när jag skräddade påsen. Hon såg den också på museet och tolkade och återskapade den. Hon är från samma sameby som jag.

Internet har varit en stor hjälp för Anja Labj i kartläggningen av väskan, men inte alla museer lägger ut information om huruvida ett föremål är samisk.
- Museer har inte alltid den kunskapen själv, och det läggs väldigt lite resurser på att forska och märka alster som samiska.

Väskorna verkar ha varit en populär handelsvara som lokalbefolkningen såg ett värde i, som man handlade till sig eller sydde upp själv efter att ha införskaffat materialen från samerna. Andra exempel är hur bondebefolkningen köpte renkött att äta och de varma bällingskorna.
- Det är viktigt att visa att bondebefolkningen har haft nytta av våra material och kunskaper genom att köpa påsar och använda dem.

Varför är det viktigt?
- Det visar att vår kunskap haft ett värde. Vi har ju inte haft möjlighet att skriva vår egen historia förrän i nyare tid. Vår existens har varit satt under lupp och ifrågasatts länge, och under vissa perioder har vi inte varit önskade här i det sydligaste området. Svenskar och norrmän har skrivit historien efter de uppfattningarna som sedan legat till grund för aktuell politik och beslutsfattande. Den tiden är tyvärr inte förbi varken i Härjedalen eller Trøndelag.

Om den samiska historien kan lyftas in i ett större sammanhang, och visa att det fanns en tid då samisk kunskap var nödvändig och värdefull, då ges samer ett erkännande som man inte får idag, menar Anja Labj.
Hon säger att man som same känner ett stort ansvar för att lära sig allt om den egna kulturen, även inom områden som man varken kan eller är intresserad av.
- Eftersom så mycket har gått förlorat känner man pressen att lära sig allt som finns kvar. Man blir aldrig färdig utlärd, man ska kunna så mycket som man kanske inte lärde sig hemma, särskilt eftersom vi fortsätter att förlora så mycket. Vi står mitt i många olika kamper och måste klamra oss fast vid det som finns. Vi har inte råd att mista mer.

Det som ger mest hopp, säger hon, är alla som engagerar sig i det samiska.
- Alla behövs. Även när vi får hjälp utifrån och känner stöd, så ger det hopp.

  MALIN NORD