Kompetensprogrammet Aktavuohta
I samebyarna växer de administrativa pappershögarna samtidigt som trycket utifrån storsamhället ökar. Under ett års tid förbereds nu ett 20-tal unga renskötare för att kunna gå in i samebyarnas styrelser. Trots att renskötselns framtid ofta beskrivs i mörka termer är framtidstron och engagemanget starkt bland de unga.
Utomhus skiner en härlig vårsol och ute i markerna pågår flytten av renar från vinter- till sommarbetena. Trots det sitter ett 20-tal unga renskötare inne i en konferenssal på ett hotell i Holmsund och lyssnar på en föreläsare från Svenska Samernas Riksförbund, SSR.
Det är den fjärde veckolånga träffen på nio månader för de tolv killarna och nio tjejerna som går kompetensprogrammet Aktavuohta. Alla är redan aktiva renskötare eller på väg att gå in i jobbet i renskogen på heltid.
– Det var på håret om man skulle kunna fara hit. Just den här tiden är inte den bästa. Det är svårt att vara hemifrån nu, säger Anders Baer, 19 år och renskötare från Vilhelmina norra sameby.
Samtidigt fanns det inget att tveka på när han fick frågan från samebyn om han var intresserad av att vara med på programmet som ordnas i samarbete mellan samebyarna och SSR.
– De sa att det skulle fostra framtida styrelseledamöter och ordföranden i byn, och jag tänkte att det nog kan vara nyttigt. Som renskötare handlar det inte bara om att vara ute i skogen. Det har blivit mycket pappersjobb också, samebyn är en rätt stor organisation idag. Och någon ska se till att den rullar även när de äldre trappar ner.
Programmet har varit mitt i prick tycker han. Under utbildningen har deltagarna bland annat diskuterat rättigheter kopplat till urfolk, gruvor och skog, lärt sig mer om juridik, rovdjurspolitik och samebyns uppbyggnad, och också haft föreläsningar om förhandlingsteknik, processledning och beteendestilar. Även bland annat kurser i kvalitet på renkött och vidareförädling har ingått. Bland det bästa, tycker Anders Baer, har varit den juridiska delen: med miljö- och renäringslagar.
– Man har märkt att det är viktigt att kunna sina rättigheter nu när det är mycket intrång på markerna, säger han.
Anna-Marja Kaddik, projektledare för Aktavuohta, konstaterar att samebyarna upplever en ökad press med bland annat allt fler markintrång. Det blir i sin tur en ökad press på ungdomarna som en dag ska ta över. Hon jämför med när hon själv som tonåring kom in i styrelsen i sin sameby.
– Bara under mina 13 år i styrelsen växte pappershögen helt galet. Det är bra, för det innebär att arbetet kommit någonstans, att samråden med skogsbolagen och andra om markerna faktiskt sker. Men det innebär också mer jobb i byarna och att man måste kunna mer saker.
Tanken med Aktavuohta är att deltagarna ska få en övergripande bild av vad samebyarna ställs inför och möjliga sätt att hantera det.
– Att man får en ide om vad samebyn hela tiden ska ta ställning till, vad som kommer i posten dit och vem man kan vända sig till för att kolla saker med, säger Anna-Marja Kaddik.
Vid nästan varje träff blir det också diskussioner kring frågor som berör dekolonisation.
– I Sverige pågår inte bara en kolonisation av markerna utan också av hjärnan. Vi pratar om hur man kan frågasätta normen som tvingas på oss av majoritetssamhället, och i stället kan börja tänka utifrån ett samiskt perspektiv. Hur VI vill ha det i stället för att bli matade med hur det ska vara, hur vi ska ha det och vad vi ska tycka.
Och det är inget fel på kämparandan bland deltagarna. De kommer från samebyarna Ruvthen Sijte i Brändåsen i söder till Laevas i Kiruna i norr. Det skiljer mycket mellan byarna, dels i hur renskötseln bedrivs men också vilka problem som är aktuella på samebyarnas områden. Några har gruvor och prospekteringar på sina betesmarker. Andra vindkraft. Medan åter andra har andra saker att ta ställning till. Trots det har engagemanget varit stort för alla frågor i gruppen.
– Alla är medvetna om att detta kan gälla dem i framtiden och sitter och antecknar ändå. Samtidigt har de så mycket tro så det finns inte. De vill verkligen hålla på med renskötsel och skaffa en framtid, så att deras barn också ska ha en framtid inom renskötsel, säger Anna-Marja Kaddik.
En stor tillgång i programmet är just att få dela erfarenheter med andra unga renskötare menar Prejhta Persson, Jijnjevaerie sameby i Hotagen i Jämtland. Hon är utbildad hårfrisörska, men har flyttat tillbaka till samebyn efter några års frisörjobb i Norge. I den egna samebyn är det 50 medlemmar.
– Man träffar inte så mycket folk utom de närmaste. Men här finns 21 stycken som alla har samma mål. Man blir pushad och får så mycket kraft. Det ger styrka att känna samhörigheten, att det är fler som sitter i samma båt. Och man får mycket att sätta i ryggsäcken. Det kommer att bli skittungt när det är slut här. Jag gruvar mig redan. Samtidigt vet jag nu att det finns folk jag kan slå en pling om det är något. Alla här är bra på lite olika saker. Det kommer jag att utnyttja framöver, för att få tips, säger hon.
Prejhta Persson är fast förvissad om att det är renskötseln hon vill satsa på.
– Många går ut med att renskötseln inte har någon framtid. Har man den inställningen så går det så klart inte. Än så länge ser jag att det går, och jag tänker då kämpa tills det inte gör det.
Finns det något som förvånat dig under programmet?
– Nja, kanske mer väckt mig lite grann. Det har alltid funnits en känsla av att tjejer inte ska ha lika mycket med renskötsel att göra som killar. Att killarna ska vara ute bland renarna, och tjejer vara hemma och laga mat. Men när man kommer hit så säger pojkarna här att om tjejerna är intresserade och visar att de vill så är det inget problem. Det är inte grabbarna det sitter i, utan en själv som sätter spärrarna utifrån de förutsättningar man haft när man vuxit upp, säger hon.
CAMILLA ANDERSSON