Ett språk med djupa rötter

Språken i Europa tillhör olika språkfamiljer. Språkens utbredning är ett resultat dels av olika folk- och språkgruppers vandringar och bosättningar, dels av språkförändringar för att man blivit utsatt för påverkan utifrån. Områden med farbara kuster och älvar har underlättat kontakter och språkligt utbyte. En gång bebodde samerna större delen av Finland och Karelen. Historiska dokument och samiska ortnamn vittnar om det ursprungliga områdets yttre gränser och lånordsforskningen är ett slags språklig arkeologi som kan lära oss mycket om olika folkgruppers kontakter med varandra.


I Europa dominerar den indoeuropeiska språkfamiljen. Den kan i sin tur delas upp i ett antal undergrupper. De romanska språken (italienska, spanska, franska m fl) är ättlingar till romarnas språk latin. De största germanska språken är engelska och tyska. Våra skandinaviska språk är nordgermanska språk. Indoeuropeiska språk talas även i Västasien.

Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. Finska, estniska, liviska och ungerska tillhör samma språkfamilj och är alltså släkt med varandra. Till samma grupp hör också några andra, för oss ganska okända, språk som talas av folk ända bort till Uralbergen i Ryssland, till exempel udmurtiska, mordvinska, mari och komi.

Ett gemensamt finsk-samiskt urspråk
Finska och samiska härstammar troligen från ett gemensamt urspråk, tidig finsk-samiska. Från detta urspråk utvecklades finska och samiska åt var sitt håll ungefär 1000 f.Kr. eller tidigare. När samiskan övergick i ursamiska var språket relativt enhetligt över det stora område där samernas förfäder bodde. Senast på 800-talet e.Kr. bör uppdelningen mot olika dialekter ha gått ganska långt. Samerna i Nordskandinavien blev en gång språkligt uppsplittrade för att de var nomader och vandrade längs älvdalarna och sjösystemen med sina renar.

Lingvister tror att sydsamiskan har en något annorlunda historia. Den kan ha sitt ursprung från en tidig invandring söderifrån in på den skandinaviska halvön. En grupp samer kan ha vandrat in i Skandinavien norrifrån och en grupp söderifrån. Sedan möttes de igen minst tusen år senare. Det skulle förklara varför de samiska språken är släkt med varandra men ändå utvecklats så olika. 

Sydsamiska saknar till exempel stadieväxling, vilket både finska och övriga samiska språk har. (Stadieväxling betyder att en konsonantgrupp inne i ordet växlar mellan en trycksvag och en tryckstark stavelse, t ex att pm /Sápmi/ växlar med m /sámi/.) Däremot har sydsamiska en väl utvecklad vokalism som skiljer sig från de övriga samiska språken. Det finns både arkeologiska och lingvistiska tecken som tyder på att denna teori är riktig.

Samiska ortnamn
Riksgränserna drogs upp för ungefär 250 år sedan. Innan dess levde den samiska befolkningen inom ett mycket vidsträckt område utan nationsgränser. De första nybyggarna var beroende av samernas förmåga att klara sig i naturen och det hårda klimatet. Det kan man exempelvis se i de samiska inslag som bevarats i de bofastas språk. Vid kusterna i norr och vid de nedre delarna av älvarna fanns det mycket tidigt fiskare och bönder av icke-samisk härkomst. Från 1600-talet och framåt vågade fler och fler slå sig ner som nybyggare i lappmarkerna. Så småningom fullbordades kolonisationen med skogsbruk, gruvdrift och vattenkraftsutbyggnad.

Även om kolonisationen är en sen företeelse har den utplånat mycket av Norrlands samiska förflutna. Genom språklig forskning kan vi återupptäcka Norrlands tidiga historia. Om man studerar kartan märker man att inlandet täcks av samiska namn på platser, berg och sjöar. Även ortnamn som Luleå, Skellefteå och Umeå har samiskt ursprung även om vi vanligtvis inte tänker på det. De stora norrlandsälvarnas svenska namn går i de flesta fall tillbaka på samiska motsvarigheter. Om inte samerna hade varit vid kusten när svenskarna kom, hade vattendragen naturligtvis fått svenska namn. Nu benämns älvarna på ett sätt som är tillrättalagt för att passa svenskt uttal. Ett exempel är Skellefteå (Skellopta på 1200-talet) som kan härledas från sydsamiskans Syöldahte. Luleå härstammar från lulesamiskans luleju. Ett avslutande å har lagts till senare på dessa ortnamn.

Dagens språksituation
I dag påverkas språksituationen för samiska genom inre omflyttning och majoritetsspråkens dominans under 1900-talet. Under de senaste decennierna har tiotusentals nya ord kommit in i samiskan, både inlån och nybildningar. Några exempel: sihkkel - cykel, mánáidgárdi - daghem (ordagrant "barnagård"), dihtor - dator. Ett språk utvecklas hela tiden i takt med samhället och dess behov. En naturlig tvåspråkighet finns av förståeliga skäl hos alla samisktalande personer. I de länder där det bor samer har ju skolans undervisning alltid utgått från majoritetsspråken.