Linnea Axelsson

Hennes berättelse började med ett antal tysta ansikten som tycktes vilja henne något.
– Det var sorgliga ansikten, jag ville undersöka vad den tystnaden handlade om, säger hon.
Ett av de tysta ansiktena tillhör Linnea Axelssons egen mors generation samer, vilka tvingades överge sin samiska identitet i nomadskolorna där svenska var enda tillåtna språket. Ofta låg skolorna långt hemifrån.
 

Som jag hade
gråtit den första
kvällen

Då nattvakten
lurade mig

Hon hade sagt
att jag fick
ringa hem
-
Bara för att
sen kunna skratta
åt mig

då jag med
luren i handen
kom på
-
Att vi inte hade
någon telefon
hemma
 

Smärtsamma vittnesmål som dessa sjunger genom Ædnan som kan beskrivas som ett känsloepos snarare än en historisk krönika. Diktverket sträcker sig över 760 sidor och förhåller sig till tiden på ett annat vis än den traditionella rörelsen framåt. Linnea Axelsson tänkte själv på jojken, cirkelrörelsen, när hon skrev. Boken går också att läsas som ett körverk där många olika röster bär fram berättelserna. Ædnan är gammal nordsamiska och betyder ”landet”, ”marken” och ”jorden” och ligger ljudmässigt även nära Ædno, ”älven”, samt Ædni, ”modern” vilka är bokens bärande teman. En viktig fråga i boken är: Måste man berätta sin historia eller har man rätt att vara tyst?

Lise Axelssons mor heter Annelise Harnesk, mormor är Sara Harnesk, född Hurri, och det är från deras berättelser som många av bilderna i Ædnan kommer. Familjen tvångsförflyttades i början av 1900-talet från Karesuando vid nuvarande finska gränsen, till Sirkas sameby vid Stora Lule älvdal.

– Tystnad kan ju vara underbart och nödvändigt, men de ansikten som kom till mig bar på en sorglig tystnad. För mig blev det ett sätt att tänka på historien i Sápmi som människor har burit med tystnad i generationer.

Linnea Axelsson bodde sina första åtta år i Porjus, där var den samiska kulturen närvarande i hela livet, men efter familjens flytt till Norsjö i Västerbotten blev den samiska kulturen något mer inåtvänt som endast fanns inom familjens fyra väggar. Det var först då som Linnea Axelsson började fundera över den samiska bakgrundens betydelse för henne, och när hon och maken Daniel bodde en period i Robertsfors vällde berättelserna fram.

– Jag blev väldigt vidöppen under de åren, som om en källa öppnade sig. Kanske såg jag ansiktena då för att det var en ensam och stilla tillvaro.

Personerna fick så småningom kropp, och framför allt är det tre kvinnor från olika generationer som talar i Ædnan; Ristin, Lise och Sandra.

– Sandra är en irriterande person, hon ställer frågor till sin mamma på ett okänsligt sätt och saknar den inkänning som Lise behöver för att kunna berätta. Och frågan är: måste man berätta? Det finns något avgörande idag i det terapeutiska samhälle vi lever i att alla har sin berättelse, att ett människoliv är en resa och att man mår bättre om man berättar. Jag har inte själv gått i terapi, om än jag säkert borde. Jag tror på den som verktyg, men den här synen ställer höga krav på människor.

Hon refererar till berättelser av överlevande från förintelsen, hur tystnad gjorde att de kommande generationerna tvingades förhålla sig till och anpassa sig efter den.

– Konstnären Katarina Pirak Sikku frågar sig: Går smärta i arv? Går sorg i arv? Och svaret hänger för mig samman med tystnaden, om det fortsätter att vara tyst och invecklat runt ett trauma är det lättare hänt att den smärtan går i arv.

Linnea Axelsson ser att de samer i hennes generation som står tryggt i det svenska samhället kan ha lättare att anamma det samiska än föregående generation. Så är det för Sandra i Ædnan. För henne blir laddningen kring identitetsfrågan inte så stor. I det känner Linnea Axelsson igen sig.

– Det samiska har varit så tydligt genom mamma. Och jag kan förstå och läsa lite samiska.

För Linnea Axelsson blir skrivandet ett rum där den skrivande tar emot från och genom världen. ”Värld till värld, hjärta till hjärta” som hon skriver i en essä i Dagens Nyheter (4 augusti 2018). Flera har beskrivit Ædnan som ett stycke nordsamisk historieskrivning. Men det värjer hon sig ifrån. Vid något tillfälle upplevde hon snarare skam inför äldre samer som satt i publiken där hon bjöds in för att läsa.

– Det kan vara så skamfyllt att skriva över huvud taget. Men med Ædnan uppstod tydligt en klyfta mellan hur texten uppfattades av andra och vad den var för mig, nämligen ett stort antal ögonblick med ett annat anspråk än det som kan uppfattas som samernas kollektiva erfarenheter. Så när jag står inför en människa som har erfarit detta i sitt eget liv så känns det förmätet att tänka på boken som just historia. Men det är mer en känsla hos mig i den specifika situationen, rent intellektuellt tycker jag att man får skriva precis vad man vill. Risken man tar är ju att man gör bort sig.

MALIN NORD