Första landsmötet på svenska sidan av Sápmi

Den 5-9 februari 1918 samlades 219 samer från Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Norge i Missionshuset vid Nytorget (numera Gustaf III:s torg) till "lapparnas landsmöte" som man skrev i inbjudan. Inbjudare var Vilhelmina-Åsele lappförening genom styrelsen; ordförande Andreas Wilks, Lars Jansson, Kristin Stinnerbom, Lars Wilks och Elsa Pulpur.

De frågor som stod på programmet var:

1. Lapplagen och de nya vitesbestämmelserna för förseelser mot byaordningen samt bosättningsfrågan
2. Skolfrågan; Lappskoleväsendet, kåtaskolorna samt fördelar och nackdelar med internat
3. Lapparnas organisationsfråga; vikten av att sammansluta sig och behovet av en tidning

Många var de samer som hörsammade inbjudan, de allra flesta kom från närområdet Jämtland, hela 131 stycken. 53 av deltagarna kom från Västerbotten och 17 från Norrbotten. 18 samer kom resande från norska sidan och 13 samer var representerade via fullmakt. En tredjedel av de församlade var kvinnor.

Landsmötet hölls när det första världskriget höll på att ta slut. Det var brist på mat och deltagarna uppmanades att inte glömma att ta med resebrödkort och en "duktig matsäck" för att spara på kostnaderna. Sverige hade sin första vänsterorienterade regering. Våren 1917 hade en proposition i "lappfrågan" lagts fram för riksdagen, en revision av 1898 års renbeteslag. Andemeningen i propositionen var göra det omöjligt för samer att både skaffa fast bosättning, ta upp jordbruk och fortsätta med renskötsel. En "riktig" same skulle leva nomadliv, ha renar och bo i kåta.

65 ledamöter i andra kammaren yrkade i en motion på avslag. De förstod inte varför det var så bråttom att ändra lagen. De misstänkte att det hörde samman med det nya skolsystemet. Man såg att de som skulle drabbas mest negativt var samerna i Västerbotten och Jämtland "som på ett våldsamt sätt skulle återföras till kulturförhållanden som för dem ligger långt tillbaka i tiden." Motionärerna ifrågasatte varför samerna själva aldrig fick framställa sin syn på saken och sina önskemål.

Sedan 1880-talet hade staten gjort utredningar om samerna men det var alltid svenska ämbetsmän som framförde sina åsikter, inte samerna själva. I riksdagsdebatten som följde berättade två ministrar, justitieminister Stenberg och civilminister von Sydow, för var sin kammare vad som skulle hända om en same byggde sig en stuga: kvinnorna skulle stanna hemma och röka pipa och göra just ingenting, och sedan skulle familjefadern också stanna hemma och renskötseln skulle försummas. Von Sydow lade dessutom till att "lappen i mångt och mycket är ett barn --- han ser mer till dagens bekvämlighet." En av motionärerna, provinsialläkare Hellberg från Lycksele, försäkrade riksdagen att lapparna inte var annorlunda skapade än andra människor: "De skriver, räknar, läser, köper tidningar och tidskrifter som vi andra".

Ett flertal samer hade vid flera tillfällen besökt Stockholm för att tala för samernas sak, bland andra Elsa Laula. Det fanns riksdagsledamöter som värnade om samerna och hade lite mer kunskap. Tack vare deras motstånd blev det till slut ett nederlag för regeringen och beskedet till Kungl. Maj:t blev att samerna skulle beredas tillfälle att få uttala sig om den kommande lagändringen innan ett riksdagbeslut. Bidrag till mötet utgick från de dåvarande tre lappfonderna och en inbjudan gick ut i oktober 1917 från Vilhelmina-Åsele lappförening "till envar av lappbefolkningen, skogslapp som fjällapp, man som kvinna... att uppbjuda alla krafter och trotsa varje hinder för att från när och fjärran ansluta sig till och övervara svenska lapparnas första landsmöte".

Källor:

• Artikel ur Samefolket 1998:6-7 Ur jämtlandssamernas historia, Lars Thomasson.
• Inbjudan till Lapparnas Landsmöte i Östersund
• Svenska Lapparnas landsmöte i Östersund den 5-9 februari 1918 (protokoll)

Text: Marie Enoksson