Långa skallar och korta samer
För 100 år sedan delades människor in i långskallar och kortskallar. Samerna var kortskallar och därmed ansedda som en lägre stående ras.
Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut som fanns kvar ända till slutet av 50-talet.
Under 1700-talet uppstod det olika teorier om mänsklighetens utveckling. De utvecklades efterhand till uppfattningar om att människor befann sig på olika kulturnivåer. De så kallade primitiva folken, dit bland annat samer räknades, ansågs ha stannat kvar på en lägre utvecklingsnivå. Den som nått längst i utvecklingen var den vite civiliserade européen. Med tiden blev det vanligt att gruppera människor i olika raser med olika rasegenskaper.
På 1830-talet gjordes mätningar på arkeologiskt material och av kranier från samer och andra skandinaver, syftet var att fastställa vilket folkslag som var Sveriges urbefolkning. Samer ansågs vara det äldsta folkslaget i Skandinavien. Ett par årtionden senare utvecklades en metod att mäta skallar på levande människor. Människor indelades i två olika typer; kort- och långskallar. Det ansågs att kortskallarna var Europas urbefolkning och långskallarna hade kommit senare och trängt undan kortskallarna. Till de kortskalliga folken räknades bland annat samer.
Mot slutet av 1800-talet ifrågasattes kortskallarnas utbredning och att de utgjorde den äldsta befolkningen i Europa. Nu började uppfattningar om raser och rasegenskaper bli alltmer framträdande. Till de olika formerna på skallarna tilldelades nu olika egenskaper. Kortskallarna ansågs vara sämre än långskallarna vilka ansågs vara högre stående. Under senare delen av 1800-talet kom rastänkandet att bli en del av den vetenskapliga och politiska debatten. Det ansågs att rasegenskaperna var medfödda och bestående. Den ”germanska” rasen bedömdes vara den ras som var överlägsen alla andra raser,
I Uppsala inrättades ett speciellt organ för den rasbiologiska forskningen i Sverige, Statens rasbiologiska institut. Verksamheten startade år 1922. Centralt i verksamheten var studier i vad som kallades rashygien och dokumentation av den svenska befolkningen. Rashygien var internationellt utbrett, bland annat bildades i Stockholm år 1909 ”Svenska sällskapet för rashygien”. Det ansågs inte vara bra för mänsklighetens utveckling och fortlevnad när raser blandades. Det kunde skapa svaga individer med exempelvis dåliga karaktärer. Och människor med dåliga anlag skulle inte få fortplanta sig.
Herman Lundborg utsågs till att leda verksamheten, vilket han gjorde fram till år 1935. Lundborg hade under 1910-talet gjort sig känd som rasbiolog genom sina mätningar och undersökningar av den svenska och samiska befolkningen. Lundborg bedrev under sin tid vid institutet sin verksamhet främst i de nordliga delarna av Sverige. Undersökningarna, som gick under namnet ”Lappundersökningen”, ingick inte i institutets egentliga verksamhet.
Eftersom en stor del av befolkningen i norra Sverige var en blandning av samer, svenskar och finnar fångade det Lundborgs intresse. Han ville hitta bevis på vilka förödande följder rasblandningar kunde få. Både barn och vuxna blev noggrant mätta och undersökta och även fotograferade. Lundborgs forskning kritiserades eftersom att han inte kunde redovisa några egentliga resultat.
Under 1930-talet började den rasbiologiska och rashygienska verksamheten att tappa mark. När Herman Lundborg gick i pension avslutades den rasbiologiska verksamheten vid institutet. År 1958 övergick Statens rasbiologiska institut i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.
På 1830-talet gjordes mätningar på arkeologiskt material och av kranier från samer och andra skandinaver, syftet var att fastställa vilket folkslag som var Sveriges urbefolkning. Samer ansågs vara det äldsta folkslaget i Skandinavien. Ett par årtionden senare utvecklades en metod att mäta skallar på levande människor. Människor indelades i två olika typer; kort- och långskallar. Det ansågs att kortskallarna var Europas urbefolkning och långskallarna hade kommit senare och trängt undan kortskallarna. Till de kortskalliga folken räknades bland annat samer.
Mot slutet av 1800-talet ifrågasattes kortskallarnas utbredning och att de utgjorde den äldsta befolkningen i Europa. Nu började uppfattningar om raser och rasegenskaper bli alltmer framträdande. Till de olika formerna på skallarna tilldelades nu olika egenskaper. Kortskallarna ansågs vara sämre än långskallarna vilka ansågs vara högre stående. Under senare delen av 1800-talet kom rastänkandet att bli en del av den vetenskapliga och politiska debatten. Det ansågs att rasegenskaperna var medfödda och bestående. Den ”germanska” rasen bedömdes vara den ras som var överlägsen alla andra raser,
I Uppsala inrättades ett speciellt organ för den rasbiologiska forskningen i Sverige, Statens rasbiologiska institut. Verksamheten startade år 1922. Centralt i verksamheten var studier i vad som kallades rashygien och dokumentation av den svenska befolkningen. Rashygien var internationellt utbrett, bland annat bildades i Stockholm år 1909 ”Svenska sällskapet för rashygien”. Det ansågs inte vara bra för mänsklighetens utveckling och fortlevnad när raser blandades. Det kunde skapa svaga individer med exempelvis dåliga karaktärer. Och människor med dåliga anlag skulle inte få fortplanta sig.
Herman Lundborg utsågs till att leda verksamheten, vilket han gjorde fram till år 1935. Lundborg hade under 1910-talet gjort sig känd som rasbiolog genom sina mätningar och undersökningar av den svenska och samiska befolkningen. Lundborg bedrev under sin tid vid institutet sin verksamhet främst i de nordliga delarna av Sverige. Undersökningarna, som gick under namnet ”Lappundersökningen”, ingick inte i institutets egentliga verksamhet.
Eftersom en stor del av befolkningen i norra Sverige var en blandning av samer, svenskar och finnar fångade det Lundborgs intresse. Han ville hitta bevis på vilka förödande följder rasblandningar kunde få. Både barn och vuxna blev noggrant mätta och undersökta och även fotograferade. Lundborgs forskning kritiserades eftersom att han inte kunde redovisa några egentliga resultat.
Under 1930-talet började den rasbiologiska och rashygienska verksamheten att tappa mark. När Herman Lundborg gick i pension avslutades den rasbiologiska verksamheten vid institutet. År 1958 övergick Statens rasbiologiska institut i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.