Namn i kyrkböckerna
Förr i tiden var det en tradition bland samerna att barnen fick namn efter döda släktingar. Man fick veta namnet genom att den döde visade sig i en dröm eller genom att rådfråga nåjden. De egenskaper som den döde haft i livet trodde man då överfördes till barnet.
När kyrkan hade etablerat sig i det samiska området godkändes inte längre de samiska namnen, som ansågs hedniska. Istället tvingades samerna ge sina barn bibliska namn vid det kristna dopet. Men för samerna var det fortfarande viktigt att barnet fick ett samiskt namn efter en förfader. Så när man kom hem från kyrkan efter dopet hölls ännu en ritual där barnet fick sitt samiska namn. Sedan användes det svenska namnet aldrig mer i den samiska närmiljön.
Däremot användes det svenska namnet i kontakten med främlingar. De samiska och svenska namnen representerade två identiteter som det var möjligt att byta emellan. På det sättet blev det lättare att existera både i den samiska och den svenska världen. Så småningom kom dock de kristna namnen att dominera i det samiska samhället. Då fick barnen kristna namn i samisk form.
Nuförtiden heter samebarn allt möjligt. Men visst finns det också namn som är särpräglade och typiskt samiska, lite olika i olika områden. Det är inte helt ovanligt med dubbelnamn.